Yesterday I went to the cinema to see the movie "The Impossible" - a true story about a Swiss family surviving the tsunami disaster in 2004.
I went there thinking it was a action movie about a tsunami but I didn't know it was The tsunami and not that it was a true story either.
I ended up crying like a baby. And I wasn't the only one. It was like when I saw The Titanic at the cinema, half audience cried a lot.
In 2004 I had someone very special and close to my heart, there in the middle of the tsunami disaster, so obviously I felt it all very near. I remember the days after the tsunami as it was yesterday. Seeing the film yesterday touched me in a very special way.
It was a beautiful film. And knowing that it was a true story made it even better.
My rate:
( m m m + )
xoxo
Hej Maria. Jag vill faktiskt med se den filmen men liksom dig och många andra Svenskar har jag ett personliga anledningar som får mig att tveka. Min sysling och hennes man skadades svårt i Khoa Lak och deras liv kommer nog aldrig bli detsamma igen. Men det är väl detsamma för denna överlevande familjen filmen handlar om och jag tycker man ska se filmen bara för att hedra dem.
ReplyDeleteKram och trevlig helg
I have seen it too. It was great.
ReplyDeleteVi är nog många Svenskar som har personliga erfarenheter från den katastrofen på ett eller annat sätt. Men jag håller med om att det är en film man måste se, på bio. Det är en heder.
ReplyDelete