Johanna! Vi har nu i höst varit vänner i 14 hela år. Jag brukar jämföra din och min vänskap som kärlek vid första ögonkastet. Jag minns det som igår när jag stod där på ett bibliotek inne på campuset i Limerick och såg den söta blonda tjejen med Canada Goose-jacka och tänkte att henne vill jag lära känna. Jag gick direkt fram, frågade om du var Svensk och följdfrågan var om du ville äta middag med mig samma kväll. Antagligen i chock på grund av den där lilla framfusiga tjejen sa du ja. Sen den dagen umgicks vi varje dag. Det blev lite plugg, en del utflykter runt landet och än fler fester. När vi umgåtts så i tre månader kom vi på den briljanta idén att vi skulle flytta ihop, i min 8 kvm studentlägenhet. Man kan ju tro att vi ordagrant skulle gå varandra på nerverna och klättra på väggarna men inte det, vårt festliga ”studentliv” fortsatte och vi trivdes som fiskar i vattnet. Men vi levde inte bara helt onyttigt utan vi tränade faktiskt en hel del. Bla minns jag att jag fick med dig på dans-step där du i början inte var helt nöjd. Instruktören var iofs inte av den trevliga sorten, dansade någon fel blev man förflyttad längst bak i salen. Gjorde man fel igen så riskerade man att bli inte bara utslängd utan även utskälld för att man hade slösat hans tid. Men vi klarade oss galant och slapp utskällningar. Jag minns också de kvällar när du satt med din portabla DVD-spelare och tittade på filmen Armageddon och jag fascinerades över hur mycket du kunde gråta bara förtexten dök upp, för du visste ju att den skulle bli sorglig lite senare… Kort och gott så var tiden i Limerick ihop med dig en av de bästa perioderna i mitt liv och jag kommer alltid minnas det med en enorm värme.
Sen åkte vi vidare på våra äventyr. Du till Japan och sen vidare till Sthlm där du en tid bodde i min lilla lägenhet. Fast den var ju ändå hela 21 kvm så den räknades ju som stor i jämförelse med de 8 kvm vi delat på under Irlands-tiden. Sen flyttade jag till London dit du inte var sen att besöka någon gång per år och när jag sen flyttade till Milano dröjde det bara ett par månader innan du för en tid flyttade in hos mig igen, denna gång för att plugga Italienska.
Det var även i Milano som jag träffade dig Samuel första gången. Du kom ner och hälsade på och tillsammans åkte vi alla tre på dagstrippar till Como-sjön, Lago Maggiore sjön och andra fina platser. Jag minns att jag undrade om det inte blev varmt under den där svarta hatten dygnet runt bar på. Men jag minns också att jag tyckte du var så himla enkel att umgås med. Vad jag än föreslog att göra så såg du alltid så glad och nöjd ut. Fast det är ju klart, Johanna var ju med och med henne vid sin sida är man ju alltid glad.
Idag, 8 år senare så blir ni två ett, för det är väl så man säger? Från hjärtat tycker jag att ni passar så himla bra ihop och jag älskar verkligen att hänga med er. Ni är otroligt lättsamma, glada, stöttande, förstående och jag tycker ni handskas med livets för och motgångar på så himla bra sätt. Jag ser upp till er, hoppas av hela mitt hjärta att alltid få stå er nära och jag önskar er all kärlek och lycka ihop!
...Det var mina ord till det fina brudparet
***
Bröllopet var ett var de finaste jag varit på. Det kändes så genuint och det blir ju inte sämre när halva släkterna är musikanter och prydde bröllopsdagen med fantastisk sång och uppträdanden. Jag kände sån lycka att få vara en så stor del av bröllopet, att få hjälpa till kvällen innan, få vara med och fixa bruden på morgonen och vara en av de sista som vid 04:30 trädde av dansgolvet. Allt för att göra dagen så underbar som möjligt för två som vi håller av så mycket. Det var en helt underbar helg som jag alltid kommer att minnas!
xoxo
