Ett sista farväl

Igår var begravningen av min fina vän. Stunden som jag både har väntat på och fruktat inför. 

Det var en otroligt känslosam begravning med en jättefin begravningsceremoni i kyrkan direkt följt av jordfästning på kyrkogården. Därefter bjöds gästerna på lunch och fika, vi fick höra live sång och fina tal. En fotobok skickades runt och de som ville kunde skriva en sista hälsning till min fina vän i en speciell bok. Allt var planerat in i detalj för att passa just min fina vän. Med på begravningen fanns de flesta av mina egna nära vänner som genom mig under åren fått lära känna min fina vän. Det kändes tryggt och fint att alla ville vara med.

Det var två tal från minnestunden som jag fortfarande bär inom mig. Det ena var ett helt fantastiskt tal från min fina väns syster som fick oss alla brista ut i både skratt och gråt. Och sedan var det min fina väns gudfar som läste upp en dikt som jag tycker var tankevärd och därför väljer att dela den här. 

Gråt inte vid min grav.

Jag finns inte där

Jag finns i solens spegelblänk på fjorden.

Jag finns i vindens lek över sädesfälten.

Och när Du en tidig morgon väcks av fåglars kvitter,

då är det min röst du hör.

Så gråt inte vid min grav.

Jag är inte död.

Jag har bara gett mig av

Det var en fin eftermiddag som jag antagligen kommer bära med mig för all framtid. Men det jag framför allt vill minnas är alla fantastiska stunder och minnen jag delar med min fina fina vän. Allt kul vi gjort tillsammans. Allt intressant vi pratat om. Jag vill bära vidare hennes positivitet och trygghet. Och framför allt hennes välvilja att alla i hennes omgivning skulle må bra och få vara med. 

Nu är det snart helg och jag har mycket kul och mys att se fram emot. 

Ha en fin fredag den 13:e allesammans!

xoxo