Så här var jag som ung...

Eftersom förra veckans roliga faktainlägg om mig själv blev så uppskattat så kommer här ett till. Fast mer inriktat på mig själv som ung.

* När jag gick på gymnasiet var jag inte bara en hiphop-tjej utan jag var även en liten rave-tjej. Tillsammans med Amanda gick jag då och då på riktiga raveklubbar. Vet inte ens om våra föräldrar visste om det, men vi hängde i alla fall på klubbar som Docklands från strax efter midnatt tills när första bussarna började gå hem på morgonen vid 06-07 tiden. Vi har aldrig testat en drog i våra liv och kvällarna på Docklands var helt alkoholfria till skillnad från alla andra nattklubbar i stan så det var väldigt mycket mer oskyldigt än det låter. Både rave och Dockland klingar liksom inte bra i öronen men iklädda i små neonfärgade kläder dansade vi i alla fall natten lång till riktig trance-musik och jag minns att det var en riktigt härlig känsla att bara släppa loss till den musiken.

* År 2000 var jag på Roskilde festivalen. Jag sov i ett lerigt tält, levde på ljummen öl och baguetter och jag umgicks nog mer med okända folk än med de vänner jag var där med. På festivalens största event (enl mig), Robbie Williams konsert lyckades jag svimma och sedan bli överdragen stängslet (jag stod nästan längst fram). När jag sedan vaknade och lyckades få tillbaka min plats längst fram vid stängslet (efter viss övertalan) hade en väktare stenkoll på mig och sa till de bakom om de råkade ens nudda mig.

* I kontrast mot smutsiga Roskildefestivalen så jobbade jag flera år senare (en kort period) som nattklubbspromoter för några av de allra finaste nattklubbarna i London. Iklädd riktiga partyklänningar (alla England-stilen) och klackar på minst 10 cm hängde jag ett par gånger i veckan på nattklubbarna. Jobbet bestod av att fixa ”de rätta gästerna” åt klubbarna och i gengälld fick jag inte bara lön utan även bord på klubbarna fyllda med champagne- och spritflaskor att festa loss med mina gäster på.  Man kan säga att jag fick en inblick i en otroligt ytlig och pengafixerad värld som jag ganska snabbt flydde ifrån. Men det var en intressant erfarenhet.

* Vi tar ett hopp tillbaka till barnåldern… När jag gick i mellanstadiet och högstadiet var jag tillsammans med bästa kompisen Amanda helt galen i hästar. Vi hade våra ponnys i ett stall längst ut på Färingsö och åkte dit så ofta vi kunde. Vi klev av bussen vid Svartsjö slott och gick sedan 3 km på vägar helt utan belysning precis bredvid det stora kvinnofängelset som finns där ute på Svartsjölandet. Jag minns minst två tillfällen då polisbilar, som då och då åkte omkring där, stannade och frågade oss om vi sett en kvinna med ett visst utseende i något dike. Nej sa vi och traskade vidare som om inget hade hänt. Nu i vuxen ålder skulle jag ha blivit livrädd av att gå på mörka vägar med vetskapen om att antagligen hade en fängelsedömd kvinna rymt och var på flykt bland åkrarna.

* För att fortsätta på banan om att vara orädd… I stallet där vi red fanns en liten Shettlandsponny. Ni vet en sån där liten otroligt söt knubbig liten häst med ganska stor överkropp med massa päls och relativt korta ben. Pontus hette han. Trots att vi var lite för långa vägde vi inte över 35 kg så Pontus kunde med lätthet bära oss och då och då gav vi oss ut på en tur med honom vilket varje gång bjöd på äventyr. Det fanns inte en gång då han inte bockade av oss och vi landade på rumpan (eller huvudet om vi hade otur) på marken framför honom. Vi fick lite blåmärken men tyckte det var hur kul som helst så vi hoppade bara upp på bushästen igen och red vidare till samma sak upprepade sig igen. Nu förra våren då jag red på ridskola var jag plötsligt livrädd för att ramla av hästen och skulle aldrig i mitt liv sätta mig på en som jag vet skulle bocka av mig.

* Likaså så kunde jag på den tiden svischa ner för vilken skidbacke som helst i hög hastighet och gärna med hopp längst vägen trots att jag egentligen inte var så där överdrivet världsvan på skidorna. Trix i ankarliften var också kul. Jag var helt orädd och gillade adrenalinet i kroppen som hastigheten och utmaningarna gav. Idag åker jag max röda backar och i väldigt mycket mer kontrollerade former.

* Jag är vad folk brukar kalla för ett asfaltsbarn. Jag är född och uppvuxen mitt i centrala Stockholm. Men det var inte så illa som folk tror utan jag hade en underbar uppväxt. jag gick i en otroligt bra lågstadieskola där vi hade 5 lärare/fritidspedagoger på 21 barn och på dagis hade varje dagisfröken (som det hette på den tiden) bara två barn var att ta hand om. Både lågstadieskolan och dagiset låg i älskade Birkastan där jag bodde. Runt huset där jag bodde fanns det en jättefin innergård där vi barn lekte i sandlådorna, på gräsmattorna och klättrade över till andra gårdar. Både Karlbergsparken, Hagaparken och Vasaparken låg nära så där spenderades mycket tid både på fritiden och med skola/dagis så att säga att det är dåligt för barn att växa upp i stan tycker jag är bullshit.

* Jag har alltid varit en aktiv person. Som barn spelade jag teater, gick på balett, simmade i simklubb, spelade piano, red, gick på musikalkurs (minifunkarna), tränade hundar, spelade tvärflöjt, ledde på ridskolan, sjöng i kör och ja säkert något mer jag har glömt. Utöver det umgicks jag och mina föräldrar ofta med andra familjer eller så hade jag kompisar över. Jag har verkligen vuxit upp med ett liv rikt på vänner och aktiviteter tack vare mina föräldrar.

* Sen, sist men inte minst, så har jag varit fotbollshuligan. Skämt å sido, men jag jobbade för den stora Stockholm/Solna-klubben AIK och deras Tifo-grupp i några år. Vi var två unga tjejer och resten blandade åldrar av killar och män som planerade tifo’t för herrlagets hemmamatcher. Jag gick med andra ord på nästan alla hemmamatcher i ett par år. Jag blev hotad av djurgårdsupportrar, fick en gång en spark i magen och en annan gång en flaska i huvudet men inte avskräckte det mig. Kärleken till laget, gemenskapen med gruppen och stämningen på Råsunda var värt allt tjafs runt omkring matcherna. Idag hejar jag väl fortfarande på AIK men är ganska ointresserad av att följa ligan eller gå på matcherna, trots att jag vet att väl på plats är stämningen helt fantastisk.

Trevlig helg och en mysig alla hjärtans dag önskar jag er alla.

xoxo