Ta vara på livet innan det är för sent

Just nu läser jag en bok, Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist. Det är en självbiografi om henne, en känd tv-profil och journalist, som på sin 50-årsdag får diagnosen ALS, en dödlig nerv/förlamningssjukdom. Det är en otroligt sorglig bok men budskapet väcker tankar - att ta vara på den tid man har innan det är för sent. 

Vidare, igår kväll, när jag slött satt och scrollade igenom min facebook-feed, råkade jag se ett collage av gamla bilder på en fd London-kollega. Jag tänkte tillbaka på tiden då jag också hängde med det tjejgänget, log för mig själv och utan att läsa texten klickade jag like på bilden och scrollade vidare. Det dröjer inte länge förrän fler bilder av samma tjej dyker upp, den här gången hajar jag till och läser den tillhörande texten. Jag anar onåd och scrollar upp till collaget igen, vilket var utlagt av en annan fd kollega till mig, och läser den tillhörande långa texten. Trots att jag nu innerst inne förstår att något hemskt har hänt så klickar jag in på min fd kollegas sida, vill liksom inte förstå och efter ett tag hittar jag till hennes blog och börjar läsa. Min fd kollega blev 31 år gammal, en brittisk tjej, gift med en Italienre och hann få en son som idag är 2 år gammal. Någon gång i december söker hon akut och får veta att hon har en hjärntumör. För ett par veckor sedan får hon beskedet att hon bara har 15 månader kvar att leva. I lördags dog hon, av en hjärnblödning. Jag gråter. Jag gråter för att livet är så jävla orättvist. Jag gråter för att hon, en så otroligt snäll, enkel, smart och helt vanlig tjej inte ska få leva sitt liv som alla andra. Att hon inte ska få se sin lilla son växa upp. Den där jävla cancern. Jag hatar den.

Jag har tänkt på henne konstant sedan igår, trots att hon "bara" var en fd kollega jag egentligen inte kände så väl och som jag inte har haft direkt kontakt med på flera år. Jag tänker på hennes man. Hennes barn. Hennes föräldrar och syskon. Och hennes vänner. Ikväll gick jag in på hennes facebook-profil, igen, läste, tittade på bilder (ibland är facebook bra) och mindes henne. Jag fann en text hon själv delade för ca en månad sen och jag väljer att dela en kort bit av den då vi alla borde bära med oss av den:

"Please if you take anything from my story, make every moment count, even the mundane moments you take for granted because life is precious" 

Kanske kan låta klyschigt, men inte när kommer från en dödligt sjuk 31-årig mamma.

Skulle kunna skriva långt om hur man borde ta vara på sitt liv mer men idag räcker det med att dela de här två sorgliga berättelserna. Tror det väcker tillräckligt med tankar både hos er och hos mig. Livet kan verkligen vara kort så man borde leva varje dag som om det vore den sista.

xoxo