Saknar dig min fina vän

Det här är inlägget som jag hoppades att jag aldrig i livet skulle behöva skriva…

På ett liknande sätt inledde min fina vän ett meddelande till sina vänner där hon för två år sedan sorgset berättade att hon fått cancerbesked. Spridd livmodercancer. Sjukhuset trodde från början att hon hade en cysta så hon fick stå i kö för operation av denna men väl på operationsbordet, nästan en månad senare, insåg de att det inte var en cysta och en utredning påbörjades. Vem vet hur situationen skulle sett ut om de diagnosiserat henne rätt från första början…

Min fina vän var helt klart den absolut starkaste person jag känt. Trots att en rad av dåliga besked översköljt henne de här två åren har hon alltid tagit sig upp ur det missmod hon känt, funnit positivitet och tagit sig igenom helvetesdagar med en tro på en bättre framtid. Hon har berättat om fruktansvärda behandlingar, hemsk smärta och alla de tårar som spillts men hon har aldrig klagat. Hon har heller aldrig sökt medlidande utan istället varit evigt tacksam för det stöd hennes vänner försökt ge henne. Hon var verkligen en kämpe av en klass för sig.

Min fina vän var också den mest oegoistiska person jag någonsin träffat. Trots att hennes egna problem var livshotande hade hon alltid tid för sina vänner. Hon hade alltid ork att sätta sig in i och stötta andra om de hade tunga dagar. Hon skickade värmande ord på sms, hon fixade blombud, hon ringde, hon gjorde allt hon kunde för att visa att hon brydde sig, stöttade och önskade en välmående igen.

Jag lärde känna min fina vän när vi pluggade ekonomi på universitetet och vi bodde dörrarna mitt emot varandra i en studentkorridor. På den tiden spenderade vi otaliga kvällar sittandes på golvet (trots att vi hade soffor, sängar och stolar), drack litervis med te och pratade om allt möjligt. Det är få personer i livet som man blir så nära vän med så snabbt. Vi var så olika men ändå så lika. Det här var 13 år sedan och sedan dess har vi alltid haft nära kontakt. När jag tänker efter är det nog även den person jag har haft mest kontakt över åren, hon var så otroligt duktig på att höra av sig. Hon kom och hälsade på mig när jag bodde i London och likaså när jag bodde i Milano och sedan jag flyttade hem till Sverige har vi näst intill haft daglig kontakt i lite över 2 år nu.

Därför är tomheten olidlig nu när hon är borta. Jag har aldrig någonsin känt mig så ensam. Hon finns i mina tankar varje minut trots att jag nog egentligen ännu inte förstått att jag aldrig mer kommer få se henne. Aldrig mer få prata med henne. Aldrig mer få läsa ett fint meddelande från henne. Sorgen är olidlig. Jag ältar våra senaste samtal. Läser de sista meddelandena jag fick från henne. Kollar på alla våra bilder ihop. Lyssnar på den musik jag vet att hon tyckte om och som påminner om henne. Det här låter så klart destruktivt men jag kan inte låta bli. Dagarna sen hon gick bort försvinner en efter en som i en dvala. Mitt humör åker berg-och-dalbana och jag förstår att det måste vara svårt för de som befinner sig i min närhet. Ena sekunden kan jag verka glad för att nästa sitta tyst och stilla och låta tårarna falla eller springa i väg och gråta hysteriskt. Men jag orkar verkligen inte bry mig. Inget känns viktigt länge och framförallt inte vad mina kollegor eller vänner tycker och tänker om mig.

Tomrummet hon lämnar efter sig känns ohanterligt och jag undrar om jag någonsin kommer känna mig hel igen. Hon var en människa av det alla finaste slag och det känns så otroligt orättvist att det skulle vara just hon som inte ska få åldras med oss andra.

Jag vet inte riktigt hur eller när jag kommer fortsätta med bloggen. Den, liksom så mycket annat känns så otroligt meningslöst just nu. Men då den länge varit ett ett sätt för mig att få skriva av mig, att få ut mina känslor och tankar blev den även idag en plats där jag för första gången formulerade det jag känner kring det fruktansvärda som skett. 

Avslutar med en passande dikt av Alf Henrikson:

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag,

och någonting alldeles oväntat sker.

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer.

xoxo