Min underbart vackra stad

Som jag nämnde i gårdagens blogginlägg så har jag bott på ganska många olika platser i Europa och har faktiskt trivts väldigt bra på samtliga platser. Alla ständer har sin egen charm och är man öppet inställd så finner man den charmen förr eller senare. Det är alltid lite jobbigt i början på en ny plats. Men ska lära sig hitta och förstå staden. Man ska hitta nya vänner. Och ja, man ska skaffa sig ett liv. 

När jag flyttade till Borlänge var jag ung och jag flyttade dit för att på den tiden var Högskolan i Dalarna var enda stället i Sverige som erbjöd Ekonomiprogrammet med Italiensk inriktning. Första dagarna var jobbiga minns men jag kom att trivas väldigt bra väldigt fort. Jag fick en studentlägenhet i ett fint och bra studenthus och kom till en väldigt mysig korridor. Vi fick snabbt bra sammanhållning på våningen och jag stormtrivdes. Än idag har jag fortfarande kontakt med flera av de underbara människorna jag träffade i Borlänge. Hur som helst var Borlänge som stad, förlåt att jag säger det här, den fulaste staden jag bott i och nog en av de fulaste städerna jag sett. Utåt sätt var den nog inte så trevlig heller då den påstods vara (är?) ganska kriminell. Men, jag trivdes stormtrivdes som fisken i vattnet. 

Milano är en annan stad som jag bott i och som inte kan anses vara så vacker, framför allt inte för att vara en Italiensk stad. Staden är ganska smutsig och luften förorenad. I stan fanns det varken vidare mycket natur eller vatten. Men Milano gav mig ett liv jag bara kunnat drömma om. Även här fick jag vänner för livet, jag njöt av klimatet, maten, människorna, utbudet och att bara få lyckan att få bo och jobba i Italien. 

Resterande städer jag bott i; London, Bologna, Malmö, Halmstad, Västerås, Uppsala och till och med Limerick på Irland, har alla varit fina städer. Vackra, karaktäristiska och charmiga. Men dit jag vill komma är att den absolut vackraste staden jag någonsin bott i är Stockholm!

Var man än är så har man nära till både vatten och natur. Luften är frisk. Det är rent. Hur kan man inte älska Stockholm? 

Jag saknar min studentkorridor i Borlänge. Jag saknar mångfalden, utbudet, öppenheten och den ständigt vakna staden London. Jag saknar solen, maten och havet i Italien. Jag saknar havet även från Halmstad. Jag saknar alla vackra promenadstråk i Västerås. Jag saknar studentlivet från Uppsala och Limerick. Och jag är trött på vintern och kylan här i Stockholm. Men idag, när jag och mamma tog oss en långpromenad längst Norrmälarstrand på väg hem från jobbet, så insåg jag att jag just nu inte vill bo någon annanstans än just i mitt fantastiskt vackra Stockholm.

xoxo

Det här kanske ni inte visste...

Här kommer lite kul fakta om mig ni kanske inte visste, fick idén från Nettis härliga blogg.

- Jag är helt galen i citron och allt som har med citron att göra. Jag kan äta den i klyftor eller pressa den till en färskpressad juice (utan att tillsätta socker eller vatten). Annars gillar jag citronsorbet, citronglass, citrongodis och favoriten är färska jordgubbar (helst lite omogna sådana) dränkta i färsk citronjuice. Yam yam. Jag gillar till och med färgen gul.

- Jag älskar X factor UK. Och jag menar älskar. Det är som terapi för mig. Jag sätter på det och blir avslappnad och genuint glad. Det sitter i sedan jag bodde i London och för nu med sig så många goda minnen av det. Sen väldigt mycket bättre än t ex. Italienska X factor eller Svenska Idol.

- Jag gillar inte byxor och jeans. Tycker det både är obekvämt och okvinnligt, trots att det kan vara snyggt ibland. Nu vet jag att 95% av kvinnorna i Sverige använder jeans dagligen och jag vill inte göra någon upprörd. Men det är känslan på mig själv som jag pratar om och därför klär jag mig i kjol eller klänning 6 av 7 dagar av veckan, även vintertid.

- Jag blir allt mer rädd för att flyga. Och att jag älskar att resa! En dålig combo, jag vet.

- Jag är en inbiten hiphop-tjej, trots att jag ser ut att vara allt annat än just det. Jag lyssnar iof på all möjlig musik men innerst inne brinner mitt hjärta för just hiphop och RnB.

- Jag har bott i 6 olika städer i Sverige (Stockholm, Borlänge, Malmö, Halmstad, Västerås och Uppsala) och 4 olika städer utomlands (Limerick, Bologna, London och Milano).

- Jag älskar att städa garderoben. Riva ut allt, sätta på musik på hög volym, prova allt i olika konstellationer och sedan vika/hänga in allt snyggt igen. Ytterligare en form av udda terapi.

- Jag hatar att slänga saker. Framför allt kläder. Och böcker. Jag har både kläder och böcker kvar från barnålder. De må användas sällan men ibland händer det. Därav har jag rätt mycket både kläder och böcker hemma trots att jag nog köper mindre än de flesta jag känner. Det enda som både köps och slängs ganska ofta är strumpbyxor.

- Jag är lite av en anti-TV människa och har varit det länge nu. Länge bodde jag till och med utan TV. och saknade det sällan. Jag gillar inte idén av att sitta och glo på en dumburk och jag tycker att både vuxna och barn av idag gör det allt för mycket. (Med undantag från X-factor UK och nyhetsmorgon ;)

- Jag har vänner jag lärt känna under mina år utomlands i världens alla(!) kontinenter och drömmer om att en dag göra en riktig jorden runt resa :)

Ja det var lite om mig. Idag är det fredag, dagen på jobbet kommer vara lugn och kvällen antagligen likaså. Imorgon lördag blir en social dag och söndag är ännu helt oplanerad vilket är rätt skönt.
Trevlig helg alla fina!

xoxo

Myskväll på gymmet

Igår, sista bokslutsdagen, hade jag en väldigt effektiv dag på jobbet. Stundvis lite stressig också. Stressen uppkommer när jag har mycket att göra och jag inte vet hur jag ska göra något eller hur jag ska lösa ett problem. Att bara ha mycket att göra och jag vet hur det ska göras triggar istället fram en supereffektivitet att få det som ska göras gjort. När jag vid 17-tiden lämnade kontoret kände jag mig i alla fall väldigt nöjd och att vi (jag och chefen) gjort bra ifrån oss under dagen. 

Jag traskade över gatan till Sats på Regeringsgatan och mötte upp Jessica. Vi bytte om och förberedde oss inför kvällens body pump pass, körde passet med våra relativt låga vikter och kopplade sedan av i över en timme på gymmet. Vi duschade länge, satt och pratade om allt och inget i bastun som vi lyckligtvis fick för oss själva och tog sedan tid på oss att smörja in hud och hår med allt vi hittade i väskorna medan snacket om livets stora frågor fortsatte. För att göra en sån här kväll till en riktig toppkväll skulle vi väl lagt på en matbit på en mysig restaurang efter gymmet men istället åkte vi hem. Jag var väldigt nöjd ändå. Tycker den här typen av kväll, att träna och sedan hänga kvar i dusch och bastu ihop är ett av de bästa sätten att umgås med goda vänner på en vardagskväll. För att sedan ren och fin och trött i kropp och knopp komma hem, äta middag med sin sambo och sedan bara mysa resten av kvällen :)

xoxo

24

Nu har vi sett klart säsong 1 av serien 24. Det är en serie som numer är så pass gammal (första säsongen släpptes 2001) och har varit så pass populär att jag nästan skulle kalla den kult.

Jag hade hört mycket gott om den. Alla (?) bara älskar 24. Klart jag var tvungen att ge den en chans och fick efter lite övertalning även med C på det. Jag tyckte det var spännande från första avsnittet medan C behövde några fler avsnitt innan han ens började tycka det var sevärt. Frågar ni mig var det i alla fall spänning från första minutrarna av avsnitt 1 till att serien (äntligen) slutade 24 avsnitt senare. Det är 24 avsnitt på ca 40 avsnitt vardera och serien utspelar sig under ett dygn. Alltså, det händer så mycket under det här dygnet för de där stackars människorna att man nästan blir irriterad av det overkliga i det hela. Men är det något serien bjöd på så var det spänning, och för min del stress. Det hände så mycket att jag personligen blev stressad. Det är en otroligt välgenomtänkt och händelserik serie men jag tyckte som sagt att det blev lite för mycket. Men jag skulle ändå rekommendera de som inte sett den att se den! Och var inte ledsna när säsong 1 är slut, det finns nämligen minst 7 säsonger till.

Vi kommer nog se någon mer säsong av 24 framöver (jag ser faktiskt fram emot det) men just nu har vi bestämt att vi ska ta en serie-paus. Vi har sett så mycket mer på TV senaste halvåret (Homeland, Bron och nu 24) än jag någonsin har gjort i mitt liv och jag har insett att det är en livsstil jag inte vill stängas in i. Jag vill att jag och C ska äta middag vid ett riktigt matbord och prata med varandra. Jag vill att kvällens tid ska läggas på annat, inte bara slöa framför tvn. Hur spännande en serie än är så tar det otroligt mycket tid att ta sig igenom den. De är som en drog, ser man ett avsnitt vill man ju så snart som möjligt även se nästa.

Men nu har vi som sagt serie-paus ett tag. Någon kväll i veckan kanske det blir filmkväll istället, galet länge sedan vi såg film nu, så om någon har någon bra Netflix-film att rekommendera vore jag glad.

xoxo

Vad gör man när man bara ska ta det lugnt?

En bra början på självkuren mot ett mindre stressat psyke tyckte jag skulle vara att ha en riktigt lugn helg. Men vad gör man när man "bara ska ta det lugnt"? Meditation, yoga eller läsa en bok skulle jag själv svara om någon ställde mig den frågan. Kanske glo på tv eller bläddra i tidningar. Eller ta en promenad. Vila. 

Eftersom att ta det lugnt inte riktigt är min starka sida så fick google som vanligt hjälpa mig. Utan att vara direkt källkritisk så läste jag att det inte finns något enkelt svar vad man ska göra för att stressa ner. Bra och mycket sömn var de flesta överens om men annars är vi alla olika. Medan en människa slappnar av som mest under yoga eller meditation kan en annan känna att bägge delar stressar dem mer än något annat. Att städa, hålla på med trädgårdsarbete, bygga, småfixa hemma m.m var andra bitar som fick många att koppla av men inte alla. Att glo på tv, film eller spela tv/data spel var också faktorer som kan stressa en men få en annan att känna sig totalt avslappnad. Så vem är jag i allt detta? 

I fredags hade vi iaf en urmysig middag med två av våra bästa vänner J & S och min söta gudotter/deras dotter Olivia. Vi åt enkel mat, pratade massor, tände brasa, myste med bebis, drack te och frossade i äppelpaj. Jag kopplade av och njöt av kvällen. 

På lördag skulle då min så kallade riktigt lugna helg börja och jag hade bestämt mig för att dricka te, måla i min mindfullness-målarbok och lyssna på klassisk musik. I flera timmar. Vet inte om jag slappnade av så mycket mer än vanligt av det men mysigt var det helt klart.

På sen eftermiddag tog den lugna helgen ett uppehåll och jag övningskörde in till stan och hem till mamma, där vi tog en fika, hjälpte till med lite dataproblem, myste med vovven och rullade sedan vidare till våra vänner A & F i Nacka. Ytterligare en supermysig middag med goda, enkla och avslappnade vänner. Och ytterligare än en gång kom jag med hjälp av vänner till en insikt; både dataproblem (läs teknikproblem i stort) och övningskörningen stressar mig. Och det här är ju lite problematiskt för jag lever i en värld där jag inte kan undvika tekniken och med den alla problem som uppstår. Och jag vill heller inte leva utan bil så att fortsätta kampen mot ett körkort är ett måste. Så vad gör jag? 

Idag söndag åkte C till båten tidigt medan jag tog en superhärlig lugn morgonpromenad i det härliga våriga vädret tätt följt av ett enklare yogapass hemma med SATS onlineträning och Shey Peretz som vägledare. Kan en dag börja bättre? Därefter badade jag badkar och körde en extra lång hårinpackning. Sen läste jag bok tills jag blev hungrig. Lagade ihop en färsk spenatsoppa, C kom hem och vi åt lunch. Sen åkte vi iväg till Bromma återvinning med lite skräp och passade på att storhandla inför veckan. Väl hemma så låg jag och vilade (ja jag gjorde precis ingenting) i en timme medan C fixade med något rör. Sen lagade jag en Palak Paneer till middag och vi avslutade kvällen med en film. 

Så vad tycker ni? Lyckades jag att skapa mig själv en avkopplande helg? Många skulle nog säga att jag som vanligt har hunnit med så mycket mer än de själva men för att vara jag så har helgen varit väldigt lugn. Och skön. 

Nu är det en ny vecka och jag ska verkligen försöka att göra en sak i taget och i ett lugnande tempo, får se hur det ska gå.

xoxo

Att vara för effektiv

En bild från en av mina avskedsfester i Italien

Jag har känt mig stressad den här veckan. Tyvärr inte den där vanliga stressen man är van att tillfälligt känna då man mycket att göra på jobbet eller hemma utan det här har mer varit en konstant tryckande känsla över bröstet, ett klappande hjärta, en flåsigare andning och en spänd nacke. När jag började goolgla var de alla typiska syntom på stress. 

Jag tror inte det är någon fara men jag vill ändå ta det på allvar så nu har jag som mål att verkligen försöka stressa ner. Jag har påbörjat en självanalys för att känna efter när det är jag känner mig som mest stressad. Vad i mitt liv det är som stressar mig. Och vad jag kan göra för att må bättre. 

Ett fel jag gör i livet är att jag är så himla effektiv i allt jag gör. Det spelar ingen roll om jag städar, arbetar, glor på tv eller läser en bok. Jag gör det snabbt och ofta med tankarna halvt redan i framtiden om vad jag ska göra sen. Det här är ju så klart ett big no no i stresshanteringen och något jag måste vänja mig av med. 

Vidare så är jag en expert på multi tasking. Jag kan utföra rutinmässiga jobbsysslor samtidigt som jag muntligt försöker lösa ett problem med en kollega, samtidigt som jag följer en ljudbok i andra örat, samtidigt som jag chattar med en annan kollega online, samtidigt som jag i huvudet planerar kvällens middag. Låter det galet? Ja jag vet, men det är min vardag. Mina chefer har alltid älskat mig just för att jag är en riktig duracellkanin som får hur mycket arbete som helst gjort på mycket kortare tid än många andra. Hemma så lagar jag mat, pratar i telefon och bloggar samtidigt. Inga problem. Så även privat hinner jag med så otroligt mycket mer än många andra. 

Jag har alltid sett effektivitet och förmåga att multitaska som positiva egenskapar men efter att grundligt ha pratat igenom detta med några vänner över en middag i fredags så tror jag att effektiviteten och multitaskandet är två av mina största bovar i livet. Att nu försöka vänja mig vid att göra allt i ett lugnare tempo, göra en sak i taget och vara lite mer mindfull, dvs ha tankarna fokuserade på just det jag gör, kommer inte vara enkla förändringar vill jag lova. Men jag ska försöka. Jag kommer så klart behöva prioritera mycket mer och bli duktigare på att säga nej både till vänner, familj och kollegor. Och framför allt till mig själv. 

xoxo

Fyra bra självbiografier

Jag älskar självbiografier! Jag älskar helt enkelt att följa folks livsöden, framför allt när slutet är gott. 

Två av mina självbiografi-favoriter är ”En blomma i afrikas öken” av Waris Dirie och ”Pojkår” av J. M Coetzee. Bägge böckerna har jag läst två gånger vardera och bara älskar dem.

Nu i Januari har jag läst och lyssnat på två självbiografier, ”Längtan bor i mina steg” av Klara Zimmergren och ”Ro utan åror” av Ulla-Carin Lindquist. Det är två helt olika livsöden men bägge böckerna var otroligt gripande, sorgliga och omskakande. Jag gillar även språket i bägge böckerna.

I den första, Längtan bor i mina steg” beskriver Klara Zimmerman livet för en kvinna som blir sista singeln kvar i gänget. Om ensamheten och känslan av utanförskapet när alla vänner gifter sig och skaffar barn medan hon själv lever för karriär, vänner och sin hund. Vidare beskriver hon tankarna hos denna 40+ åriga kvinna som kommer på att hon (också) vill ha barn och kampen om att nå denna dröm. Klara är en obotlig djurvän. En positiv och glad kvinna som inte låter avundsjuka förstöra sin tillvaro. En äkta vän.

Jag lyssnade på boken som ljudbok och det är hon själv som läser upp den. Självbiografin är otroligt personlig och självutlämnande och just därför tyckte jag den var väldigt bra.

Den andra, Ro utan åror, är en självbiografi där man följer Ulla-Carin Lindquist från hennes 50 årsdag, dagen hon får diagnosen ALS och hur hennes liv förändras efter det. För de som inte vet är ALS en dödlig nervsjukdom som leder till en långsam förlamning av hela kroppen som till slut sätter sig på andningsorganen så att man kvävs. Sjukdomsförloppet går relativt fort, ofta inom ett år, och det verkar inte finnas mycket man kan göra för att bromsa det? I den här boken följer vi den fysiskt och psykiskt starka nyhetsuppläsaren och journalisten i hennes sista år i livet. Hon beskriver den gradvisa nedbrytningen av kroppen, kärleken till sina fyra barn och sin man, om äkta vänskap och tankar om livet och döden. Jag visste redan från början att boken inte skulle ha ett gott slut men jag visste även att det skulle vara en bra och tankeväckande bok ändå vilket den absolut var.

De andra två böckerna jag tog med i kollaget ovan ”Jag ska inte dö idag” av chefredaktören till tophälsa Pamela Andersson och ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” av Ann Heberlein läste jag förra året, men vill passa på att rekommendera de med. 

Jag ska inte dö idag är en självbiografi om kampen mot cancern. Om vikten av fysisk träning och ett envist psyke. 

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är ytterligare en otroligt självutlämnade biografi som beskriver livet som bipolär, dvs har en manodepressiv sjukdom. Om självmordstankar och om kampen att vinna mot sin egen hjärna. 

Nu låter det som om jag bara läser en massa deprimerande självbiografier och så är inte faller. Jag läster mest spänningsromaner faktiskt men tycker det är väldigt kul att bryta av med en självbiografi då och då. Samtliga sex böcker jag nämner här ovan är väl utvalda och verkligen läsvärda.

xoxo

Ta vara på livet innan det är för sent

Just nu läser jag en bok, Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist. Det är en självbiografi om henne, en känd tv-profil och journalist, som på sin 50-årsdag får diagnosen ALS, en dödlig nerv/förlamningssjukdom. Det är en otroligt sorglig bok men budskapet väcker tankar - att ta vara på den tid man har innan det är för sent. 

Vidare, igår kväll, när jag slött satt och scrollade igenom min facebook-feed, råkade jag se ett collage av gamla bilder på en fd London-kollega. Jag tänkte tillbaka på tiden då jag också hängde med det tjejgänget, log för mig själv och utan att läsa texten klickade jag like på bilden och scrollade vidare. Det dröjer inte länge förrän fler bilder av samma tjej dyker upp, den här gången hajar jag till och läser den tillhörande texten. Jag anar onåd och scrollar upp till collaget igen, vilket var utlagt av en annan fd kollega till mig, och läser den tillhörande långa texten. Trots att jag nu innerst inne förstår att något hemskt har hänt så klickar jag in på min fd kollegas sida, vill liksom inte förstå och efter ett tag hittar jag till hennes blog och börjar läsa. Min fd kollega blev 31 år gammal, en brittisk tjej, gift med en Italienre och hann få en son som idag är 2 år gammal. Någon gång i december söker hon akut och får veta att hon har en hjärntumör. För ett par veckor sedan får hon beskedet att hon bara har 15 månader kvar att leva. I lördags dog hon, av en hjärnblödning. Jag gråter. Jag gråter för att livet är så jävla orättvist. Jag gråter för att hon, en så otroligt snäll, enkel, smart och helt vanlig tjej inte ska få leva sitt liv som alla andra. Att hon inte ska få se sin lilla son växa upp. Den där jävla cancern. Jag hatar den.

Jag har tänkt på henne konstant sedan igår, trots att hon "bara" var en fd kollega jag egentligen inte kände så väl och som jag inte har haft direkt kontakt med på flera år. Jag tänker på hennes man. Hennes barn. Hennes föräldrar och syskon. Och hennes vänner. Ikväll gick jag in på hennes facebook-profil, igen, läste, tittade på bilder (ibland är facebook bra) och mindes henne. Jag fann en text hon själv delade för ca en månad sen och jag väljer att dela en kort bit av den då vi alla borde bära med oss av den:

"Please if you take anything from my story, make every moment count, even the mundane moments you take for granted because life is precious" 

Kanske kan låta klyschigt, men inte när kommer från en dödligt sjuk 31-årig mamma.

Skulle kunna skriva långt om hur man borde ta vara på sitt liv mer men idag räcker det med att dela de här två sorgliga berättelserna. Tror det väcker tillräckligt med tankar både hos er och hos mig. Livet kan verkligen vara kort så man borde leva varje dag som om det vore den sista.

xoxo

Spontanitet

Två saker jag saknar från mina år i Italien är spontaniteten och det sociala livet, ofta i samband med varandra. Flera gånger i veckan kom det sms i stil med ”Vi är några som ska äta/fika/ta en drink på XXX, kom gärna förbi” . Det var mass-sms som skickades ut till ett antal vänner och alla mottagare bjöd i sin tur in flera vänner eller kollegor. Man blandade grupperna och åldrarna. Barndomsvänner, kollegor, kusiner, barn, föräldrar, ja alla var välkomna. Om vintrarna var det mer middagar hemma hos folk medan på sommaren sågs man oftast utomhus. 

I Sverige är vi inte i närheten av att vara varken lika spontana eller sociala. En middag med vänner planeras helst över en vecka i förväg. Bara särskilt utvalda är bjudna. Om en kollega frågar om vi kan hitta på något just den kvällen svarar man att tyvärr är jag upptagen men vi kan hitta på något en annan kväll. I Italien skulle man svara ”jag ska på middag med några vänner men du kan säkert hänga på”. En helt annan mentalitet helt enkelt. I Sverige skyller man på barn, hundar, vädret, tvättstugan, något tv-program och ja lite av varje för att slippa få sina planer raserade av lite spontanitet. 

Därför blir jag så glad när mitt Svenska liv tar lite mer spontana vändningar vilket det har gjort den här helgen. Trots att inte allt för mycket stod på schemat har vi hunnit med hur mycket kul som helst. I fredags var både jag och C på väg hem från våra respektive jobb när jag kom på att jag inte alls ville åka hem. Så istället möttes vi då upp i stan och letade upp lite vänner som var ute på aw. Det blev en supertrevlig kväll. I  lördags hade vi hemmafixardag hela förmiddagen. Jag yogade, C snickrade. Vi båda städade. Jag körde hemma-spa, C satte ihop någon möbel. Jag lagade lunch. Sedan bar det av på dop söder om stan, tätt följt av en middag hemma hos vänner i Bagarmossen. Middagen övergick till vin- och myshäng i soffan vilken ledde till att vi sov över. På söndagsmorgon åt vi frukost med vännerna i 3 timmar, myste med bebisen och sjöng lite barnvisor. När vi väl makade oss hem från Bagarmossen köpte vi med oss lunch och svängde förbi min pappa som varit bortrest en månad och åt en spontan snabb-lunch ihop.  Sedan åkte vi och storhandlade. På kvällen lagade jag middag medan C snickrade hyllor och jag avslutade kvällen med apple-tv och decembers X factor-final i UK (så bra!). 

Topphelg! Social och aktiv. Och spontan. 

xoxo

Vinterpepp

Det har nog inte undgått någon av mina bloggläsare att jag inte är någon vintermänniska. Jag älskar sommaren. Jag älskar solen. Värme. Havet. Grönskan. Sommarkläder. Långa dagar. I motsats hatar jag att frysa, ogillar kyla, mörker och lager-på-lager. På sommaren går jag upp, tvättar ansiktet, borstar tänderna, tar på en klänning och lite mascara och så är jag klar. På vintern ska massvis med kläder knögglas på. Jag använder mer smink. Otympliga vinterkläder ska på och jag känner mig som en michelingubbe när jag väl stegar hemifrån på morgonen. Jag håller med om att det är vackert men för min del skulle det räcka med ett par veckor med snö och kyla per år. En vecka över jul och en vecka när man är i fjällen och åker skidor. Vidare är jag ingen vintersportmänniska heller. Jag älskar iofs att åka skidor utför men måste pga av en tidigare skidolycka ta det väldigt lugnt när jag väl är i en skidbacke. Dötrist. Men jag gillar inte långsfärdsskidor eller skridskor och är nästan lite avundsjuk på de som gör det, det ser ju så härligt ut. I helgen är jag och C medbjudna till Nackareservatet för långfärdsskridskor något jag aldrig har testat och är lite nyfiken på att testa men tyvärr tror jag inte jag kommer tycka om det heller. 

Oavsett, nu bor jag i Sverige och får acceptera faktum att det är vinter nästan en tredjedel om året så man måste liksom försöka göra det bästa av det. Nedan är en lista på vad jag gör för att må bra även på vinterhalvåret.

1. Eldar i öppna spisen

2. Läser fler böcker än vanligt

3. Fixar många hemmamiddagar med vänner

4. Tänder massor av levande ljus hemma, helst lite för många och gärna doftljus

5. Köper något nytt till hemmet. Till exempel en ny matgrupp till köket, en apple-tv och en riktig mysig filt :)

6. Börjar följa/se någon ny tv-serie – i vårt fall Bron och 24

7. Tränar mer på gym , duschar länge och njuter av bastun efteråt

8. Dricker väldigt mycket te. Svart, grönt, vitt och rött. Mycket av allt. 

9. Spelar spel. Tv spel eller sällskapsspel. Gillar bägge delar. 

10. Köper snittblommor och klär huset

11. Äter multivitaminer och extra tillskott av d-vitamin

12. Har filmkvällar och kanske till och med går på bio någon gång

13. Spenderar mer tid hemma

14. Tillåter mig själv att äta massor av citrusfrukter

15. Planerar renoveringar och fixar lite extra i hemmet

16. Använder mina supermysiga tjocktröjor och raggsockor

17. Lägger mer tid på matlagning. Goda grytor, långkok i ugnen eller en mumsig fisksoppa står på topplistan.

18. Spenderar mer tid på jobbet bara för att det faktiskt är rätt kul.

19. Sover extra mycket, gärna minst 9 timmar per natt om möjligt.

20. Köper ny vinterjacka (äntligen!) och iom det tycker att det är rätt kul att gå ut. Trots allt. 

Önskar er alla en riktigt trevlig helg!

xoxo