Svartsjuka

Forra veckan fick min pojkvan fnatt och blev fran ingenstans plotsligt jattesvartsjuk. Han borjade gasta om att jag och en av mina basta vanner (en kille) stod varandra for nara. Nara ja svarade jag, men vadda for nara? Da borjade han dividera om att jag skulle ha gemensamt med min killkompis an med homom och att gan kande sig utanfor. Jag forsokte forklara for honom att det ar honom jag alskar, hon jag ar attraherad av, honom jag vill sova brevid om natterna och det ar honom jag vill dela mitt liv med. Han lugnade ner sig men verkade anda inte helt nojd och an mindre glad var jag.

Senare samma dag pratade jag med en kopis om det som pastod att svartsjuka ar bra for forhallandet da det haller passionen och glimten vid liv. Detta fick mig att piggna till. Vi kom fram till att bade svartsjuka och gral ar en krydda for forhallanden bara de halls pa en viss niva. Jag trottnr fort pa det mesta (aven killar) om det inte finns nagon spannande del. Vill inte ha en kille som bara vill vara med mig hela tiden utan vill sa klart att min pojkvan ska ha vanner, aven tjejkompisar. Lika sa tror jag det kan vara nyttigt (nar man varit i relationen ett bra tag) att man ser att den andre faktiskt ar popular hos det motsatta konet sa man faktikt ser vardet i vad man har och forstar att om man inte behandlar den andre ratt sa kan han lika garna dra till nagon annan. Det later hemskt men tror det ar latt att ta sin partner for given ibland vilket ar helt fel.

Men ska man saga att svartasjuka ar ett bevis pa att man bryr sig eller att man inte litar pa den andre? Jag kan ju hoppas att det i det har fallet ar det forstnamnda men det kandes anda som det var det sistnamnda. Hur som helst har jag bestamt mig for att inte bry mig utan fortsatta umgas med mina killkompisar som vanligt och det far pojkvannen helt enkelt ta =)