Igar sokte jag ETT jobb! WOW! Borde egentligen soka minst 10 om dagen med tanke pa hur garna jag vill bort ifran Gala Coral (mitt nuvarande jobb) men har inte haft motivation eller ork. Sen ar det sa himla svart att veta vad man vill. Jag har en ekonomiexamen och gjorde min C uppsats inom organisation och skulle valdigt garna jobba inom HR. Lattare sagt an gjort. For att fa HR jobb har i London maste man ha bade en univeritetexamen plus en CIPD examen och toppen pa i't ar att man maste ha jobberfarenhet inom HR med. Med andra ord verkar det smatt omojligt att ta sig in i den branchen och jag blir ledsen varje gang jag tanker pa det.
Av nagon anledning ar det manga runt mig som borjat fundera vad de gor med sina liv och hos de flesta av oss verkar det som det ar vara jobb som ligger till grunden for dessa tankar.Manga verkar kanna tomhet och missnoje och inte nojda med vad de har eller vad de gor med sina liv. Alla stravar vi uppat; vi vill kanna oss duktiga, vi vill tjana pengar, vi vill kanna att vi gor nagot och vi vill kanna att andra ser pa oss med respekt och att de ska tycka att vi ar bra.
Hur kommer det sig att vi lagger sa stor vikt pa vara jobb? Ar det inte viktigare att vi ar friska, har bra vanner, en fungerande relation m.m? Svaret ar bade ja och nej. Idag racker det inte att bara ha nagot bra i sitt liv, man vill ha allt. Man vill ha ett bra jobb dar man trivs och tjanar bra pengar, man vill vara frisk, snygg och valmaende, vi vill ha den perfekta relationen for att dela vara liv med den perfekta partnern, vi vill ha manga vanner och ha ett socialt liv... ja listan kan goras lang och det ar inte konstigt att om om man stravar efter allt detta inte blir nojd med sig sjalv nar man inte lyckas. Med andra ord satter vi for hoga krav pa oss sjalva. Det ligger bara i vara egna hander att gora nagot med vara liv, men det ligger aven i vara egna hander att satta upp mal och krav som vi kan faktiskt kan uppna for att inte bli depprimerade. Att finna denna balans ar inte latt men det ar inte omojligt!
xoxo
Jobb e minst lika viktigt som allt de andra tror jag.. tänk du lägger 8timmar på jobbet minst iaf vilket är 33% av din dag. Sedan skall man göra sig redo för jobbet etc, åka till/från då är man lätt uppe i 10timmar 41%, vad återstår då om man vill sova med? ynka 5-6timmar 25%. drar man ut det på ett helår så läggs minst 29% på jobb!! + all frustation som man smittar andra med genom sitt humör?! hade man stannat i ett förhållande där man kände att så mycket tid inte va värt mödan?
ReplyDelete