Tragedi i Italien

For lite mer an en vecka sedan drunknade tva romska flickor pa en strand utanfor Neapel. Pa radion berattade de hur 4 romska flickor, av strommar blivit nerdragna i havet och hur de skrikit pa hjalp men hur Italienarna pa stranden ignorerat dem. Efter ca 10 minuter ingrep strandvakterna som da lyckades radda 2 av dem, medan de andra tva, 12 och 13 ar gamla drunknade. De doda barnkropparna lades da pa stranden overtakta av badhandukar och det sades att folk runt om fortsatte da glatt sin stranddag; at glass/lunch, bada och lekte lekar. Bilder av detta publicerades dagen efter och folk, framfor allt utanfor Italien, reagerade starkt.

Racismen i Itailen ar inget nytt for mig. Nar jag skulle flytta till Italien sa en Italienskstudiekamrat jag hade pa Irlanska Universitetet till mig pa skarpen att jag absolut inte skulle prata med Rumaner, Albaner eller syditalienare. Val bosatt i Italien bodde hamnade jag i en lagenhet med 4 Italienska killar fran bade norra och sodra Italien och det var ju inga problem med det? De i sin tur upprepade predikan om att halla mig borta fran Albanerna. Hur vet man vem som ar alban?

Nu for tiden har jag en italiensk pojkvan och i vissta aspekter ar han varre an varst och jag har fran borjan lart mig att inte dra mig in i vissa diskusioner. Nu i dagarna kom diskusionen om romerna upp och jag har om och om igen fatt hora om allt daligt romer, albaner o rumaner staller till med i Italien. Han berattar om tiggeri, stolder, ran, valdtakter, inbrott, misshandel och till och med mord. Jag har inte funnit nagra bevis pa internet men har ocksa fatt hora Italienska invandrare star for over 80% av Italiens kriminalitet.

Sjalv ar jag sa otroligt oracistisk man bara kan bli. Jag alskar att lara kanna folk fran olika lander och med olika kulturella bakgrunder. Jag gor ingen skillnad pa hudfarg, harfarg eller nationalitet. Vart ska man da stalla sig nar man hor allt det har?

Alla vastlander tar emot manga invandrare fran lander i krig eller nod. Medelhavslanderna har helt klart fler illigala invandrare an de nordiska landerna men jag tycker anda att de da far skylla sig sjalva. Det ar val upp till landerna sjalva att satta upp kustbevakning for att forhindre illegal invandring? Och likasa ar det val upp till landerna att se till att de invandrare de tar emot blir integrerade i samhallet pa basta satt? Uppenbarligen lyckas inte Italien med detta!

xoxo

Performance Review @ work

Harrom dagen hade jag en sa kallad "Performance Review Interview" med min chef pa jobbet. Infor detta lilla mote hade jag fyllt i ett langt frageformular med flervalsfragor gallande om min personlighet, min prestation pa jobbet samt jobbuppgifterna i sig plus fragor om hur jag ser pa foretaget och teamet jag jobbar inom. Jag var ganska positiv infor motet och sag fram emot att kunna diskutera vad jag anser vara de positiva och negativa bitarna pa jobbet, men mitt mod sjonk genast efter nagon minut inpa motet. Min chef hade under de senaste 3 manaderna antecknat varenda lilla nagativa aspekt hon kunnat hitta, allt ifran nagon onodig fraga jag rakat stalla, till ALLA misstag jag gjort i jobbet. Sjalvklart ser jag det positiva att dra upp vissa av mina misstag jag gjort i mitt jobb eftersom jag stenhart tror pa ideen att man lar sig av sina misstag, men att borja dra upp varenda liten situation dar hon tyckt att jag inte varit den perfekta anstalld hon vill att jag ska vara tycker jag ar sjukt lojligt. Vidare pa motet pratade hon om ledarskap och forklarade stolt att hon sett mig som den sjalvklara teamleader for avdelningen men att jag maste jobba hardare for att uppna detta. Glad blev jag som trodde hon sett nagot speciellt i mig och mitt arbete for att kunna befodra mig om jag visade framfotterna. Dagen efter raknar jag prata lite med nagra kollegor om vara moten med chefen och inser da att hon sagt EXAKT samma sak till varenda en. "Jobba pa lite extra sa ska du se att teamleader-rollen blir din". Tror hon helt alvarligt att vi i teamet har sa dalig gemensamp att vi inte ens pratar med varandra om sanna saker. Hur dum far man vara. Ja inga extra knop kommer laggas ner pa mitt arbete kan jag lova. Vantar nu bara pa besked om arsbonusen sen maste framtiden borja planeras!

xoxo

Stressar genom livet

Harrom dagen nar jag var pa vag fran till gymmet satt jag och tankte pa hur skulle hinna med bade gym, en kaffe med en kompis och sen middag med pojkvannen inom loppet av 4 timmar, men sa plotsligt slog det mig hur mkt jag stressar helt i onodan! Jag plannerar varenda dag i detalj och trycker in kalendern att gora sa mycket som mojligt och traffa sa manga som mojligt inom sa kort tid som mojligt. Jag jobbar, tranar, traffar vanner o pojkvan och flanger runt London som en liten jojo.

Jag har tid for allt och alla forutom mig sjalv. Jag stannar aldrig upp och tanker vad de tar jag gor och varfor jag gor det utan tuffar pa som ett anglokmotiv dar branslet aldrig verkar ta slut. Ar det kanske dags att satta upp mal i livet? Vad ar det jag vill gora? Vad vill jag bli bra pa? Vilka vanner vill jag sta nara? Och vilka bekanta har jag kanske inte tid att odsla tid pa? Har i London gor jag bara lite av varje och umgas lite med alla. Inte manga blir narmare vanner och jag lar mig inget speciellt vidare bra men kan istallet bara lite av varje...

Att ta dagen som den kommer har varit mitt matta senaste aren nar jag flangt runt och bytt land, stad, universitet, jobb, bostad, pojkvan, vanner och ja allt som andra manniskor byter strumpor. Nej, inser nar jag skriver det har att det ar dags att satta upp nagon typ av mal och skapa drommar om vad jag vill gora med mitt liv, nagat att sikta pa.... Vad det nu ska bli...

Förvirrad

Kanner mig som ett pubertetsbarn som inte vet at vilket hall jag vill eller ska vaxa. Kanner mig forvirrad och osaker pa vem jag egentligen ar och vad jag egentligen vill.

Har star jag, mitt i den stora vackra staden London, Europas centrum som oppnar mojligheter manniskor fran jordens alla horn. Jag har en underbar pojkvan, ett bra jobb, fantastiska vanner och ett aktivt och roligt liv sa varfor klaga?

Jag har kommit fram till att jag ar en sokare! Jag klattrar pa en oandlig stege som aldrig verkar ta slut och soker hela tiden efter nagot battre an det jag redan har. Jag verkar aldrig bli helt nojd. Jag vet att det inom mig aven finns en raddsla for att inte kanna mig lycklig eller tillracklig, bade privat och pa ett proffessionallt plan.

Men sa undrar jag, ar detta bara jag eller kanner kanske alla dess starka individer jag umgas med dagligen samma sak? Ar alla, innerst inne lika forvirrade som mig? Folk kanske inte lika starka som de utger sig for att vara?

xoxo

Sex and the city.... in the city

For 2 veckor sen hade sex and the city filmen officiell premiar har i London och hysterin var varre an varst!

Det borjade redan for en manad sedan nar SATC (Sex and the city) filmen hade world premier pa Leicester Squere och alla skadispelarna tillsammans med jordens alla nojesreportrar samt galna fans var pa plats. Dar efter har alla fanatisker trippat pa ta i vantan pa att filmen ska borja visas for oss “vanliga” och forra veckan var tiden antligen inne.

Jag och en kompis, som under varen sett alla SATC avsnitt tillammans hade bokat biljetter langt tillbaka och sen antligen var det dags. For forsta gangen i mitt liv gick jag pa bio uppkladd i finaste klanningen, hogsta klackarna och perfekta sminket for att tillsammans med en dros andra superuppkladda tjejer (samt en minoritet killar) flockas runt pa SATC-uppsmyckade Leicester square med cocktails i handerna. Innan filmen borjade var stamningen pa topp. Nar det borjade apploderade alla och det kandes som vi var pa nagon fin teater eller opera och inte nagon vanlig bio. Under filmen var det (som tur var) lugnt, alla skrattade och grat vi vid ett flertal tillfallen och jag haller med kritikerna att filmen val stod upp till forvantningarna. Efter bion var det inget snack om vad som gallde... Ett antal av de finaste klubbarna i stan hade SATC teman och cosmopolitan drinkar serverades mer an nagonsin. Vi alla levde oss in i serien/filmen for en kvall. VIlken helkvall!

Maste saga att detta var en av de mest patetiska filmogonblicken i mitt liv men samtidigt det roligaste!

Vad ar det da som far sa manga att bli sa hysteriska for en vanlig TV serie? Inte ar det val de otroligt snygga skadispelarna iaf? Visst ar de snygga och coola men vi lyckas nog identifier oss med dem just for att de anda ar “vanliga”. Trots alla killar som kommer och gar i deras liv har de sina liv pa den trygga sidan och det ar nog manga som garna skulle byta liv med dem! Tjejerna i serien har det mesta; supervanner som staller upp i vatt och tort; toppkarriarer ; obegransat med pengar(?); de perfekta kladerna med de coolaste skorna; ater den finaste maten och dricker de godaste drinkarna och nar en kille fosvinner star det alltid nya pa rad... Vem skulle inte vilja leva det livet? ;)

xoxo

Snåljopar

Det finns nog inget som gor mig sa irriterad och frustrerad som snala manniskor!

Ett av mina roligaste/varsta minnen med en snal kompis ar fran tiden jag bodde i Italien.

“En svensk tjej jag umgicks lite med kom och at hos mig och killarna jag bodde med sakerligen minst 1-2 ganger i veckan. Vi alla at och drack gott plus att min svenska kompis gottade sig i uppmarksamheten hon fick fran italienarena. Vi som bodde dar hemma turades om att kopa hem mat och vin och hade aldrig nagra problem med vem som skulle betala vad. Hon var var gast och vi bjod helhjartat pa bade det ena och det andra. Sen ar det hennes tur att bjuda hem mig och nagra andra svenskar pa middag. Jag tar med mig en flaska vin och glass till efterratt. Nar vi sedan atit upp och det ar dags att ga hem ber hon oss gaster att betala 2 euro var for pastan och gronsakerna vi atit. Jag blev helt paff och betalade men vannskapen rann efter den handelsen ut i sanden ganska fort...”

Pa den tiden var vi alla studenter sa ingen av oss var vidare rika men jag tycker fortfarande handelsen ar pinsam! Nu for tiden jobbar bade jag och de flesta av mina vanner. Sjalvfallet tjanar vi olika mycket i lon och alla valjer vi ju sjalva vad vi vill lagga vara pengar pa. Men fortfarande finns det folk kring mig som pa alla satt och vis forsoker komma undan att betala. De kan anvanda sig av olika metoder som att oplannerat komma forbi precis fore middagtid, komma tomhanta pa forfest (vet ju att alla andra har med sig massor) eller hanga kring min pojkvan o hans vanner nar de ar pa vag till baren. Min pojkvan och hans italienska vanner bjuder gladligen mig och mina tjejkomipsar pa drinkar, snacks, middagar m.m. Nagra av mina vanner forsoker iaf anda fa betala sin del eller gar till baren sjalva senare for att bjuda tillbaka pa nagon drink. Andra dock ler sina docksota leenden, tackar for drinken o springer ivag. Sa fort killarna narmar sig baren nasta gang ar de dar igen och ler lika sott tills de fatt vad de vill ha. Gosh vad det dar stor mig!

xox

Lyssna

En annan bra anledning att ha en blogg ar att man kan “skriva av sig”. Jag menar, fa ur sig det som tynger an, diskutera det med sig sjalv (i brist pa annat) for att sedan forhoppningsvis slappa det och ga vidare.


Jag rakar ha en pojkvan som ar jordens samta pa att lyssna. Forsoker jag beratta nagot sa anbryter han mig mitt i en mening och foreslar vad vi ska ata till middag eller vad vi skulle kunna hitta pa senare pa kvallen.


Jag tror att jag har ett nastan overdriver behov av att prata. Alskar att komma hem trott efter jobb och traning och vid middagsbordet beratta onodiga saker som vem som spilde ut kaffet imorse, vem som brakade med vem, vad chefen sa som gjorde mig sa arg och vad vi gjorde pa danslektionen. Kan pa satt och vis forsta att det ar ganska trakigt att lyssna pa sant “karringsnack” (som en kompis sa fint kallar det) men samtidigt, om det far mig att ma battre, ska det da vara sa svart att offra 10 minuter at att lyssna pa det? Han behover ju inte mer an hmm’a till svar egentligen.
Sen finns ju vannerna! De otroligt viktiga vannerna som jag vet att jag alltid kan vanda mig till men som jag egentligen inte vill besvara med mina sma problem. Hur som helst har jag kommit pa mig sjalv att jag pratar om olika saker med olika vanner. Nagon av mina vanner ar mer insatt i min jobbsituation och kan komma med rad o tips. Nagon annan vet i stort satt allt om mig o pojkvannen och jag kan alltid vanda mig till henne om nagot irriterar mig eller om jag kanner mig forvirrad (hander ganska ofta). Sen har jag mina gamla vanner borta i Sverige som jag kant i over 20ar. Dessa underbara vanner som dessvarre de senaste aren, nar jag bott utomlands, inte blivit superinsatta i mitt vardagsliv men dagen det upstar problem pa riktigt ar det dem jag vander mig till da jag vet att de alltid finns dar for att lyssna och ge rad.


Ps. sorry for stavfel, gramatikfel och felskrivningar. Har dessvarre varken svenska bokstaver eller svenskt rattstavningsprogram pa mina datorer.

xox

Intro

Introduktion av mig sjalv.

27 arig tjej fran Stockholm, numera bosatt i centrala London. Jag jobbar inom finans for ett online spelforetag strax utanfor London. Jag har lyckan att ha valdigt manga goda vanner, tyvarr utspridda over halva varlden och har aven en liten pojkvan sedan bara nagra manader tillbaka. For tillfallet ar jag valdigt nojd med mitt liv men det vet vi alla hur det kan andras over en natt.

Tycker om att skriva men har, i jamforelse med manga andra, aldrig varit vidare bra pa att uttrycka mig. Bestamde mig for att borja blogga just for att jag bara vill skriva for skrivandets skull. Kommer skriva pa svenska for att halla mitt modersmal vid liv trots att det nastan aldrig anvands langre, dock har jag inga sanna dar bokstaver med prickar pa toppen.

Bloggen kommer mestadels ta upp (for mig) aktuella amnen kring mina egna intressen som te x mode, resor, nojesliv, traning, halsa och fotboll. Garanterat kommer jag namna aktuella nyhetshandelser och aven vad skriva av mig nar problem uppstar kring vanner, killar och karlek.

Dags att borja....

xox