Harrom dagen nar jag var pa vag fran till gymmet satt jag och tankte pa hur skulle hinna med bade gym, en kaffe med en kompis och sen middag med pojkvannen inom loppet av 4 timmar, men sa plotsligt slog det mig hur mkt jag stressar helt i onodan! Jag plannerar varenda dag i detalj och trycker in kalendern att gora sa mycket som mojligt och traffa sa manga som mojligt inom sa kort tid som mojligt. Jag jobbar, tranar, traffar vanner o pojkvan och flanger runt London som en liten jojo. Jag har tid for allt och alla forutom mig sjalv. Jag stannar aldrig upp och tanker vad de tar jag gor och varfor jag gor det utan tuffar pa som ett anglokmotiv dar branslet aldrig verkar ta slut. Ar det kanske dags att satta upp mal i livet? Vad ar det jag vill gora? Vad vill jag bli bra pa? Vilka vanner vill jag sta nara? Och vilka bekanta har jag kanske inte tid att odsla tid pa? Har i London gor jag bara lite av varje och umgas lite med alla. Inte manga blir narmare vanner och jag lar mig inget speciellt vidare bra men kan istallet bara lite av varje...
Att ta dagen som den kommer har varit mitt matta senaste aren nar jag flangt runt och bytt land, stad, universitet, jobb, bostad, pojkvan, vanner och ja allt som andra manniskor byter strumpor. Nej, inser nar jag skriver det har att det ar dags att satta upp nagon typ av mal och skapa drommar om vad jag vill gora med mitt liv, nagat att sikta pa.... Vad det nu ska bli...
No comments:
Post a Comment