Jag är kvinnan som friar!

Jag gjorde det! Jag friade. Och han sa ja! 

Jag och C har varit tillsammans lite över 2,5 år och relativt länge har vi båda insett att vi hittat rätt. We are ment to be. Vi flyttade ihop när vi bara dejtat/varit tillsammans i ett halvår och strax efter att vi firat ett år ihop köpte vi hus ihop. Någon gång i sommras tyckte jag att det var dags att börja tänka på vidareutveckling och vi började sakta spåna och smått planera bröllop. Men vi var inte förlovade. Traditionell som jag är fanns det inget annat på kartan än att han, mannen, skulle fria. Han tyckte att det vore roligare om jag friade och så har vi skämtat lite fram och tillbaka en tid nu. 

Men sen för några veckor sedan bestämde jag mig för att ta steget, jag skulle fria. Helt plötsligt kändes det som en kul grej att vara första tjejen i gänget som faktiskt friar till min kille. Alla andra par vi känner har antingen tagit gemensamt beslut eller så har mannen friat. Jag känner ingen tjej som friat men istället känner jag många tjejer som väntar eller väntade väldigt länge på att deras män skulle fria till dem, dvs som vill gifta sig men utan att ta frieriet i egna händer. Var tog jämnställdheten vägen? Men jag förstår dem, jag skulle också ha tyckt det skulle ha varit otroligt romnatiskt C skulle överraskat mig med en ring på någon speciellt utvald plats. Men lika glad blev nu istället C när jag överraskade honom med en ring på en av mig noga utvald plats.  

Om jag ska vara helt ärlig så friade jag med platsringar. Jag och min kompis Anna var för ett par veckor sedan ute en hel lördag och kollade ringar men först och främst kunde jag inte bestämma vilken ring jag skulle välja till mig själv och för det andra kunde jag inte få ringarna tillräckligt fort så det fick bli plastguldringar istället. 

Platsen jag valde är en av C's favoritplatser på jorden. En utsiktsplats precis intill hans sommarstuga på Gullholmen/Orust. En plats han både tillsammans med mig men framför allt själv har återvänt till ett flertal gånger varje gånger han varit nere, och detta har han tydligen gjort i massvis av år. Platsen erbjuder ofta helt sagolika solnedgångar och lördag den 7e november var inget undantag så det var inte svårt att locka ut C dit när det var dags. Vi gick upp på kullen och stod där i nästan en halvtimme innan jag kläckte ut mig frågan. Jag hann till och med bli nervös. Han blev både förvånad och rörd men sa omedelbart ja. Så nu är vi förlovade och pratar lite lätt om bröllop nästa sommar. 

Gullholmsvistelsen var denna gång väldigt kort, bara två dagar, men otroligt mysig och intensiv, som alltid. Efter Gullholmen åkte vi sedan vidare mot Skåne men mer om det i nästa blogginlägg.

xoxo