Vänner

Min mamma sa alltid att jag skulle behandla mina vanner sa som jag ville att de skulle behandla mig. Detta fanns alltid i mitt huvud som barn och forsokte leva utefter det. Ju aldre jag blir ju mer inser jag att de flesta man stoter ihop med faktiskt bara tar for sig men ger inget tillbaka. Visst ar folk trevliga men pa ett ytligt plan. De finns dar nar det passar dem och tar glatt for sig av det goda men nar det galler att ge nagon tillbaka forsvinner de som slingrande ormar ivag.

Jag har hjalp folk med tentor och uppsatser pa universitetet, jag har hjalpt vanner att hitta jobb och bostad och jag tar med oppna armar alltid med folk nar jag organsierar roligheter for mig och mina vanner. Men jag maste tyvarr saga att det ar verkligen fa jag kanner som skulle gora detsamma for mig. Man blir verkligen ledsen nar man tanker pa det men det ar verkligen sant. Visst har jag vanner som varit hjalpsamma men jag kan rakna dem pa en hand. De vannerna onskar jag vet hur mycket jag uppskattar dem!

Nu for tiden mar jag inte sa bra. Det kanns som jag i livet nu har kommit fram till en stangd dorr, jag star framfor dorren och trampar och bankar men dorren oppnar sig inte. Det kanns som jag lagger ner otroligt mycket energi pa detta trampande och bankande men att jag inte far ut nagot av det. Bakom dorren drommer jag att det finns ett lyckligare liv. Ett liv dar jag har ett jobb jag trivs pa, dar jag utvecklas, dar jag tjanar mer pengar - ett jobb jag kan satsa pa for ett tag fram i tiden. Forutom jobbet drommer jag om att ha nagra fa men riktigt nara vanner. Kontakterna har i London blir latt sa ytliga och jag onskar sa jag hade nagon av mina allra basta bastisar har, vanner som tjejerna i Sex and the city har, vanner som alltid finns dar for dig, pa riktigt.

Nar jag har berattat for nagra att jag inte trivs med livet just nu marker man valdigt fort hur man kan katigorisera sina vanner.
* Det finns de "vannerna" dar det jag sager gar in genom ett ora, de ger mig ett sorgligt ansikte, men sen forsvinner informationen ut genom andra orat.
* De finns de som kanner igen sig i vad jag sager och som garna vill prata om det men ar egentligen verkar vara ute efter att prata om sin egen situation.
* Det finns de som faktiskt bryr sig, forsoker lyssna och ge rad men som anda aldrig skulle lyfta ett finger for att pa nagot satt hjalpa till
* Sen finns det de, tror jag kan saga att de ar 2 stycken nu, som verkligen forsoker forsta hur det ligger till och verkligen forsoker hjalpa till. Dessa tva bor inte i samma stad som mig och kan dessvarre inte mycket gora men tacka gudarna for att de finns! Det ar de vannerna som jag kallar riktiga vanner!

Vet inte om jag begar for mycket fran mina vanner...? Men till exempel om jag hor att nagon av mina vanner soker nytt jobb sa skulle jag gatanterat ofra nagra sekunder at att tanka om jag vet nagot eller om jag har nagon kontakt som skulle kunna hjalpa till. De flesta jag kanner sager bara, kolla pa internet. Tack for den hjalpen, som om jag inte redan gor det sjalv liksom. Liksa sa om jag sager att jag ar lite uttakad och inte har nagot kul pa gang for kommande vecka onskar man att en kompis skulle saga; kom igen Maria, jag och bla bla ska hitta pa nagot, kom med vetja. men ne, inte ens det far man hora. Istallet far man hora om alla roliga planer hon/han har framfor sig men att bjuda med en ny person i gangen, nej det gar inte for sig. Ne nu ska jag sluta gnalla... skulle behova storstada mitt eget liv. Sortera ut sanna som egentligen inte ger an sa mycket och istallet lagga tyngden pa det man uppskattar mest. Detta later latt men det ar det verkligen inte... Hmm, ska nog borja med att storstada mitt rum hemma, aningens lattare.

xoxo