I 2,5 år jobbade vi ihop. Första 3 månaderna var vi tre på avdelningen, jag, J (han högst upp i mitten) och en kvinnlig kollega. Sen blev det bara vi två kvar.
På pappret var han min chef men redan efter några månader släppte han den “vanliga” ledarskapsstilen och lät mig istället förstå att vi arbetade ihop som kollegor mot ett gemensamt mål. Aldrig tidigare har jag känt mig så delaktig och motiverad av mitt jobb som det senaste 1,5 året på Atex. Gemensamt har vi lyckats bygga upp ett finanshuvudkontor där vi idag är sex personer. Men resan hit har inte alltid varit enkel, vi har tagit oss igenom otroligt mycket stress, press och motgångar vilket i perioder varit tungt. Men vi har samtidigt haft väldigt mycket kul.
På mitt bröllop berättade J's flickvän för flera av mina vänner om hur mycket han och jag hörs och ses. Hon sa att vi knappast nöjde oss med att jobba tätt ihop hela dagarna utan att vi knappt hann hem innan vi slängde oss på telefonen för att ringa eller sms’a varandra. Hon förklarade att vi använde kvällar och helger till att diskutera, analysera, spekulera och argumentera om jobbet. Trots att vi enligt mig inte har hörts riktigt så mycket hade vi en väldigt nära, öppen och konstant kommunikation vilket jag tror har hjälpt oss att stötta, peppa och motivera varandra genom både med- och motgångar.
Vår relation är konstig, speciell och framför allt unik. T ex det faktum att jag och J alltid delade på det mesta, det finns sällan ett mitt eller ditt utan allt är vårt. T ex om skalar den ena en mandarin eller apelsin så delar vi den alltid på två och ger bort den andra halvan. Har vi varit ute och ätit så beställer vi gladeligen in en cola och ett glas vin, ställer dem bägge i mitten och delar på båda. Maten på tallrikarna är gemensam, eller rättare sagt, maten på min tallrik är gemensam, J äter upp sin egna och hugger sedan direkt in på min.
Men även på jobbfronten har mycket varit gemensamt och vi har ställt upp och hjälpt varandra i vått och torrt.
J blev en av de personer som kan göra mig irriterad för nästan ingenting. Men samtidigt är han även en dem som allra enklast kan göra mig riktigt glad. För en tid sen fick jag frågan, om jag skulle tvingas åka till en öde ö, vem av dina vänner skulle du ta med dig och svaret blev J. Jag vet att vi kan samarbeta, vi kan gräla utan att bli ovänner och vi kan enkelt roa oss tillsammans.
Det här var stora delar av mitt avslutningstal jag höll igår på avtackningen. Kvällen bjöd sen på middag på Bistro Ruby med ett stort gäng och sedan gick vi vidare och dansade (!) på Engelen. Kan inte minnas när jag var ute och dansade senast men himla skoj var det!
xoxo
