Tillbaka till verkligheten

Ahh sa harligt det var med semester. Bara gora ingenting hela dagarna. Resan var helt fantastisk och bjod pa allt av det goda; sol, hav, romantik, god mat, trevliga manniskor, promenader, solnedgangar, shopping etc

Vi borjade som sagt i Como, min pojkvans hemstad. Det gick finfint med hans foraldrar och vi blandade vilt engelska och Italienska for att gora oss forstadda. Staden var inte sa stor men sot och mysig och sjon gjorde sitt. Jag vet ju att min pojkvan en dag vill tillbaka hem sa jag holl ett oga oppet om jag skulle kunna tanka mig bo dar och svaret ar nog, ja kanske! Inte for att jag sager det till honom, eller nagon annan men jag tyckte staden hade en mysig atmosfar och sjon gjorde den jattevacker.

Fran Como tog vi familjens lilla smart och akte ner till Toskanakusten, rattare sagt till Viareggio. 5 harliga dagar spenderade vi vid havet, njod av ledigheten, varandras sallskap och sa klart solen. Har i London blir man allt annat an bortskamt med sol sa det galler att passa pa nar man val aker ivag...

Helst ville vi stanna vid havet bra mycket langre men tyvarr gick tiden mystiskt fort och efter bara nagra dagar var det dags att skiljas at. Jag tuffade med taget ner till Rom for att spendera helgen med min farmor med man och Marcello bilade upp till Como igen.

Rom var i mina ogon forandrat. Vet inte om det var for att jag kom mitt i semestertiderna men staden kandes helt plotsligt valdigt smutsig, gamal, omodern och nastan fattig. Varken folket eller butikerna tyckte jag hade den klass de en gang i tiden haft och jag maste saga att jag blev lite besviken. Min farmors man forklarade for mig att Rom star still. Folk har inte pengar sa de investerar inte, de handlar inget, bygger inte om husen och alla som forstar nagot om ekonomi inser ju da vilken ond cirkel de hamnat i. Pengarna behover ga runt for att ekonomin ska fundera, man maste renovera husen for att byggarna ska fa jobb, man maste handla klader for att butiker ska kunna halla oppna etc Ja Italiens ekonomi ar ett stort fragetecken for mig och den som kan forklara for mig hur de ska lyckas vanta uppat igen ar valkommen...

Sista dagen, pa vag till flygplatsen var jag med om rena rama mardromssernariet. Jag var 4 timmar tidig pa vag till flygplatsen med det snabba Leonardo expresstaget, vi hinner ca 10 minuter utanfor Rom da taget stannar vid en ode station. Eftersom ingen information ges i hogtalarna gar folk av taget och fragar konduktorerna vad som sker men de kunde enbart saga att det var elektriska problem nagonstans och att vi hade rod signal. Efter ca en timme borjar folk tappa talamoden, alla var inte lika tidiga ute som mig men konduktorerna bara satt utanfor taget och rokte sina cigaretter. For att gora en valdigt lang historia kort, stog taget stilla i nastan 3 timmar och jag kom till min check in 5-6 minuter fore den stangde. I ett vanligt land skulle ersattningsbussar tillkallats men har fanns varken bussar eller taxibilar pa mils avstand. kandes som att vara i ett i land nagonstans laangt langt borta och inte i ett av EU's ledande lander... Att komma tillbaka till London kandes som att aka 30-40 ar fram i tiden.

Kommer tillbaka med ett enormt skrivsug och vet inte vart jag ska borja... Far iaf halla mig till en annan dag for nu ska jag ut i solen. Kan ju tankas vara arets anda varma o soliga dag sa bast att passa pa.... =D
xoxo

Italien och Svärföräldrar

På Fredag bär det av på sommarens andra och sista riktiga semester. Italy here we come! Ska bli helt fantastiskt att få återvända till mina drömmars land och denna gång med min kära Italienska pojkvan. Första 3 dagarna ska spenderas i Como, där hans föräldrar bor. Comosjon-området ar känt for att vara väldigt snobbigt,dyrt men sagolikt vackert. Många kändisar, som t ex var käre Zlatan, har hus där och jag ser verkligen fram emot att få strosa hand i hand med min älskling längst vattnet i solnedgångenoch spana in lyxhusen.

Det lilla problemet ar dock hans föräldrar. Har träffat hans pappa en gång över en kort middag men aldrig ens sett hans mamma. De ar Italienare (sa klart) och i alla fall mamman pratar inte ett ord engelska. Kul liksom, det är redan svårt att kommunicera med svärföräldrar och nu pratar de inte ens något av mina språk Sen i helgen kom presentideer på tal och det visade sig vara svårare än jag anat. Först och främst ar de superkräsna och när jag ändå försökte komma på något bra att ge dem avvisades varenda forslag av min pojkvan. Nej de äter inte choklad eller godsaker, nej de vill inte ha något ätbart, nej te ar inge kul, nej de dricker inte alkohol, nej det far inte vara for dyrt, nej inget krimskrams for det slänger de bara, nej ingen bok for de forstar inte engelska.... Men herre jenus liksom, vad ska jag ta med då???

Efter 3 dagar i Como fortsätter resan ner mot västkusten och vi ska stanna 5 dagar i Viareggio. Min pojkvan, som liksom mig älskar att planera, har helt själv tagit på sig planerarrollen och vi har varenda kvällspäckad med aktiviteter, allt frän romantiska middagar, pianobarer till en helkväll på en av Italienstrendigaste nattklubbar. Har an sa länge inte protesterat men jag kanner lite att jag vill se vad jag kanner for när jag ar på plats. Men uppskattar samtidigt hans engagemang!

De sista 3 dagarna ska jag ner till Rom och hälsa på min farmor. Hoppas hinna med en del shopping, några goda espressons och lugna promenader. Staden som jag hatade över allt annat när jag var liten ar nu nästan staden jag älskar mest att besöka När jag var liten var jag tvingad att åka till Italien under sommaren och det var då inte alls lika kul. Jag ville ju åka på ridlager precis som mina vanner... Nu när jag väljer själv när jag vill åka dit bara älskar jag staden; kulturen, shoppingen, vädret, människorna ja allt ar toppen! Can't wait to go!!

xoxo

Planera

Jag alskar att planera! Jag alskar att skriva ner mina planer, organisera och gora listor. Jag hade nagra ar da jag skippade planerandet och istallet tog dagen som den kom och trivdes faktiskt ganska bra med det med men atergick for nagot ar sedan till plannerigen igen. Tycker helt enkelt man hinner med mer om man planerar tiden val. Jag vet att det later stressigt men livet ar for kort for att bara lufsa omkring. Har sedan gymnasietiden alltid kopt Ordning & redas kalendrar och varit supernojd. For ca 3-4 manader sen gick jag dock helt over till en elektronisk calender, Google Calender. Jag blev helt fralst av den. Inte nog med de vanliga kalenderfunktionerna sa kan jag nu dela min kalender med mina 2 narmaste vanner samt min pojkvan (som iofs inte vill anvanda den). Hur bra som helst, haha.

Idag stotte jag pa personlig almanacka har pa internet och blev lite kar. Som gjord for mig! Funderade nagra sekunder pa att atervanda till en traditionell almenacka men bestamde mig for att halla mig till den elektroniska. Men vill i alla fall tipsa er som fortfarande ar traditionella och anvander en vanlig kalender!

Anorexia

En reklamkampanj runt om i världen har vakt starta reaktioner. "Reklamen" ar emot anorexia och visar bilder på den sjukligt smala franska modellen Isabelle Caro.

Här ar ett videoklipp som ar värt att se där Isabelle berättar om sin sjukdom;

http://www.youtube.com/watch?v=VS2mfWDryPE

Reporten frågar under intervjun Isabelle om hon inte oroar du sig för att tjejer som lider av anorexia eller ätstörningar ser bilderna som publicerats runt om i världen och tänker "jag måste gå ner mer i vikt. jag måste, jag måste, se hur vacker hon ar!"Isabelle svarar lugnt "nej det tror jag inte, hoppas inte det! Jag är inte vacker, mitt hår är förstört och jag vet att jag aldrig kommer kunna få långt hår igen. Jag har tappat flera tänder, min hud är torr och mina bröst har forsvunnit. Ingen ung tjej vill se ut som ett skelett, det är fruktansvärt, det är fult, ingen kan vilja se hur såhär. Absolut inte!"

För det första sa ser jag tydligt vart reporten vill komma med sin fråga Jag tror visst det finns tjejer som ser bilderna och tänker "åh va smal och fin hon ar". För det andra ar denna sjukt smala tjej aven modell och nu tjänar hon an mer på denna kampanj.... Varfor skulle det avskräcka andra som vill vara smala? For att vara ärlig tror jagIsabelle hjälper sig själv mer an andra i den har reklamkampanjen. Tror "friska" människor mest blir illa berorda. De som redan har ätstörningar ser nog visst Isabelle som sjukligt smal men fortfarande har de en förvrängd bild av sig själv och jag tror inte den andras for att de ser bilder av en annan människa medätstörningar. Det ar vad jag tror. Säger inte att kampanjen ar dålig men tror inte den hjälper många av de som redan är sjuka heller!

Jobbintervju

Idag hade jag en jobbintervju for en tjänst här på mitt företag. Jag ansökte om jobbet for ca 2 månader sedan men hörde sedan inget. Blev väldigt förvånad när jag i Onsdags kom in och hade blivit kallad på intervju idag Fredag. Tjänsten jag sökt var Gaming Affiliate Executive , en tjänst jag egentligen inte har en aning om vad det går ut på eller vad de gör. Hur som helst var jag en av 6 som blev kallad på intervju av över 60-70 ansökningar Jag forberedde mig sa gott jag kunde for att kunna svara på frågor om mig själv, min bakgrund och mina framtidsplaner. Jag försökte aven läsa på sa mycket som möjligt omAffiliates. Imorse vaknade jag med pirr i magen och jag såg fram emot intervjun, jag visste aven att en av tjejerna som jobbar inom samma avdelning hade lagt några goda ord for mig och förväntningarna var höga Jag kommer dit och hinner knappt börja berätta om mig själv innan han säger att de söker en med "years" av erfarenhet for att kunna vara en "self starter" och kunna nå de uppsatta malen. Varfor i hela världen kallade de mig på Intervju? For att kunna sparka mig på knävecken sa den redan litedeppiga Maria skulle kanna sig an värre? Modet inför det mesta sjönk och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till längre...

Eventuellt kommer vi vid aret slut fä en Bonus som bestar av 35% av var årliga lon. For min del skulle det betyda £8000 i bonus! Nu i slutet av Augusti eller i September kommer de berätta om vi natt vara mal och vi kommer få bonusen eller inte. Frågan ar, OM vi nu kommer få bonusen kan jag stå ut på mitt jäkla jobb fram till arets slut? Svaret måste nästan bli ja, £8K ar runt 95 000SEK, iofs före skatt men det ar pengar! Aja, far val helt enkelt lägga min framtid i bonusens hand, far jag den sa stannar jag, far jag den inte sa slutar jag.

xoxo

Vänner

Min mamma sa alltid att jag skulle behandla mina vanner sa som jag ville att de skulle behandla mig. Detta fanns alltid i mitt huvud som barn och forsokte leva utefter det. Ju aldre jag blir ju mer inser jag att de flesta man stoter ihop med faktiskt bara tar for sig men ger inget tillbaka. Visst ar folk trevliga men pa ett ytligt plan. De finns dar nar det passar dem och tar glatt for sig av det goda men nar det galler att ge nagon tillbaka forsvinner de som slingrande ormar ivag.

Jag har hjalp folk med tentor och uppsatser pa universitetet, jag har hjalpt vanner att hitta jobb och bostad och jag tar med oppna armar alltid med folk nar jag organsierar roligheter for mig och mina vanner. Men jag maste tyvarr saga att det ar verkligen fa jag kanner som skulle gora detsamma for mig. Man blir verkligen ledsen nar man tanker pa det men det ar verkligen sant. Visst har jag vanner som varit hjalpsamma men jag kan rakna dem pa en hand. De vannerna onskar jag vet hur mycket jag uppskattar dem!

Nu for tiden mar jag inte sa bra. Det kanns som jag i livet nu har kommit fram till en stangd dorr, jag star framfor dorren och trampar och bankar men dorren oppnar sig inte. Det kanns som jag lagger ner otroligt mycket energi pa detta trampande och bankande men att jag inte far ut nagot av det. Bakom dorren drommer jag att det finns ett lyckligare liv. Ett liv dar jag har ett jobb jag trivs pa, dar jag utvecklas, dar jag tjanar mer pengar - ett jobb jag kan satsa pa for ett tag fram i tiden. Forutom jobbet drommer jag om att ha nagra fa men riktigt nara vanner. Kontakterna har i London blir latt sa ytliga och jag onskar sa jag hade nagon av mina allra basta bastisar har, vanner som tjejerna i Sex and the city har, vanner som alltid finns dar for dig, pa riktigt.

Nar jag har berattat for nagra att jag inte trivs med livet just nu marker man valdigt fort hur man kan katigorisera sina vanner.
* Det finns de "vannerna" dar det jag sager gar in genom ett ora, de ger mig ett sorgligt ansikte, men sen forsvinner informationen ut genom andra orat.
* De finns de som kanner igen sig i vad jag sager och som garna vill prata om det men ar egentligen verkar vara ute efter att prata om sin egen situation.
* Det finns de som faktiskt bryr sig, forsoker lyssna och ge rad men som anda aldrig skulle lyfta ett finger for att pa nagot satt hjalpa till
* Sen finns det de, tror jag kan saga att de ar 2 stycken nu, som verkligen forsoker forsta hur det ligger till och verkligen forsoker hjalpa till. Dessa tva bor inte i samma stad som mig och kan dessvarre inte mycket gora men tacka gudarna for att de finns! Det ar de vannerna som jag kallar riktiga vanner!

Vet inte om jag begar for mycket fran mina vanner...? Men till exempel om jag hor att nagon av mina vanner soker nytt jobb sa skulle jag gatanterat ofra nagra sekunder at att tanka om jag vet nagot eller om jag har nagon kontakt som skulle kunna hjalpa till. De flesta jag kanner sager bara, kolla pa internet. Tack for den hjalpen, som om jag inte redan gor det sjalv liksom. Liksa sa om jag sager att jag ar lite uttakad och inte har nagot kul pa gang for kommande vecka onskar man att en kompis skulle saga; kom igen Maria, jag och bla bla ska hitta pa nagot, kom med vetja. men ne, inte ens det far man hora. Istallet far man hora om alla roliga planer hon/han har framfor sig men att bjuda med en ny person i gangen, nej det gar inte for sig. Ne nu ska jag sluta gnalla... skulle behova storstada mitt eget liv. Sortera ut sanna som egentligen inte ger an sa mycket och istallet lagga tyngden pa det man uppskattar mest. Detta later latt men det ar det verkligen inte... Hmm, ska nog borja med att storstada mitt rum hemma, aningens lattare.

xoxo

Google

Har hittat ett jobb pa internet jag valdigt valdigt garna vill ha. Rattare sagt ar det Google som har lagt ut pa sin jobbsida att de soker en "Recruiting Coordinator" till deras Londonkontor. Jobbet verkar idialt for mig men nagonstans finns det anda en sparr inom mig att soka det.

Laste nagonstans att Google tar emot over en miljon jobbansokningar per ar och enbart 0.6% av dem gar vidare till en forsta intervju. Om man nu mot all formodan skulle ga vidare till en intervju sa ar chansen ohyggligt liten att man tar sig igenom deras 8-11 andra intervjuer innan anstallning borjar diskuteras. Jag vet att det ar helt fel satt att tanka men samtidigt har inte alla sa pass mycket tid och energi for att lagga ner pa det, nar chansen anda ar sa liten att man kommer nagon vart.

Google ar ett av varldens storsta foretag! Ett av varldens snabbast vaxande foretag! Och de har i minst 2 ar i rad vunnit pris for basta foretag att jobba for. Lonerna ar val inte kanda for att vara rekordhoga men istallet har de bonusar, gratis maltider, gratis akkort for att ta sig till jobbet etc. Det kan inte blir battre och det ar val darfor anstallnigsprocessen ar sa hard, bara jordens elit far jobba dar :) Tillhor jag eliten? Ja men det tycker jag att jag gor, dags att fa ivag en ansokan innan det ar for sent.....

xoxo