For lite mer an en vecka sedan drunknade tva romska flickor pa en strand utanfor Neapel. Pa radion berattade de hur 4 romska flickor, av strommar blivit nerdragna i havet och hur de skrikit pa hjalp men hur Italienarna pa stranden ignorerat dem. Efter ca 10 minuter ingrep strandvakterna som da lyckades radda 2 av dem, medan de andra tva, 12 och 13 ar gamla drunknade. De doda barnkropparna lades da pa stranden overtakta av badhandukar och det sades att folk runt om fortsatte da glatt sin stranddag; at glass/lunch, bada och lekte lekar. Bilder av detta publicerades dagen efter och folk, framfor allt utanfor Italien, reagerade starkt.
Racismen i Itailen ar inget nytt for mig. Nar jag skulle flytta till Italien sa en Italienskstudiekamrat jag hade pa Irlanska Universitetet till mig pa skarpen att jag absolut inte skulle prata med Rumaner, Albaner eller syditalienare. Val bosatt i Italien bodde hamnade jag i en lagenhet med 4 Italienska killar fran bade norra och sodra Italien och det var ju inga problem med det? De i sin tur upprepade predikan om att halla mig borta fran Albanerna. Hur vet man vem som ar alban?
Nu for tiden har jag en italiensk pojkvan och i vissta aspekter ar han varre an varst och jag har fran borjan lart mig att inte dra mig in i vissa diskusioner. Nu i dagarna kom diskusionen om romerna upp och jag har om och om igen fatt hora om allt daligt romer, albaner o rumaner staller till med i Italien. Han berattar om tiggeri, stolder, ran, valdtakter, inbrott, misshandel och till och med mord. Jag har inte funnit nagra bevis pa internet men har ocksa fatt hora Italienska invandrare star for over 80% av Italiens kriminalitet.
Sjalv ar jag sa otroligt oracistisk man bara kan bli. Jag alskar att lara kanna folk fran olika lander och med olika kulturella bakgrunder. Jag gor ingen skillnad pa hudfarg, harfarg eller nationalitet. Vart ska man da stalla sig nar man hor allt det har?
Alla vastlander tar emot manga invandrare fran lander i krig eller nod. Medelhavslanderna har helt klart fler illigala invandrare an de nordiska landerna men jag tycker anda att de da far skylla sig sjalva. Det ar val upp till landerna sjalva att satta upp kustbevakning for att forhindre illegal invandring? Och likasa ar det val upp till landerna att se till att de invandrare de tar emot blir integrerade i samhallet pa basta satt? Uppenbarligen lyckas inte Italien med detta!
xoxo
31/07/2008
Performance Review @ work
Harrom dagen hade jag en sa kallad "Performance Review Interview" med min chef pa jobbet. Infor detta lilla mote hade jag fyllt i ett langt frageformular med flervalsfragor gallande om min personlighet, min prestation pa jobbet samt jobbuppgifterna i sig plus fragor om hur jag ser pa foretaget och teamet jag jobbar inom. Jag var ganska positiv infor motet och sag fram emot att kunna diskutera vad jag anser vara de positiva och negativa bitarna pa jobbet, men mitt mod sjonk genast efter nagon minut inpa motet. Min chef hade under de senaste 3 manaderna antecknat varenda lilla nagativa aspekt hon kunnat hitta, allt ifran nagon onodig fraga jag rakat stalla, till ALLA misstag jag gjort i jobbet. Sjalvklart ser jag det positiva att dra upp vissa av mina misstag jag gjort i mitt jobb eftersom jag stenhart tror pa ideen att man lar sig av sina misstag, men att borja dra upp varenda liten situation dar hon tyckt att jag inte varit den perfekta anstalld hon vill att jag ska vara tycker jag ar sjukt lojligt. Vidare pa motet pratade hon om ledarskap och forklarade stolt att hon sett mig som den sjalvklara teamleader for avdelningen men att jag maste jobba hardare for att uppna detta. Glad blev jag som trodde hon sett nagot speciellt i mig och mitt arbete for att kunna befodra mig om jag visade framfotterna. Dagen efter raknar jag prata lite med nagra kollegor om vara moten med chefen och inser da att hon sagt EXAKT samma sak till varenda en. "Jobba pa lite extra sa ska du se att teamleader-rollen blir din". Tror hon helt alvarligt att vi i teamet har sa dalig gemensamp att vi inte ens pratar med varandra om sanna saker. Hur dum far man vara. Ja inga extra knop kommer laggas ner pa mitt arbete kan jag lova. Vantar nu bara pa besked om arsbonusen sen maste framtiden borja planeras!
xoxo
xoxo
01/07/2008
Stressar genom livet
Harrom dagen nar jag var pa vag fran till gymmet satt jag och tankte pa hur skulle hinna med bade gym, en kaffe med en kompis och sen middag med pojkvannen inom loppet av 4 timmar, men sa plotsligt slog det mig hur mkt jag stressar helt i onodan! Jag plannerar varenda dag i detalj och trycker in kalendern att gora sa mycket som mojligt och traffa sa manga som mojligt inom sa kort tid som mojligt. Jag jobbar, tranar, traffar vanner o pojkvan och flanger runt London som en liten jojo.
Jag har tid for allt och alla forutom mig sjalv. Jag stannar aldrig upp och tanker vad de tar jag gor och varfor jag gor det utan tuffar pa som ett anglokmotiv dar branslet aldrig verkar ta slut. Ar det kanske dags att satta upp mal i livet? Vad ar det jag vill gora? Vad vill jag bli bra pa? Vilka vanner vill jag sta nara? Och vilka bekanta har jag kanske inte tid att odsla tid pa? Har i London gor jag bara lite av varje och umgas lite med alla. Inte manga blir narmare vanner och jag lar mig inget speciellt vidare bra men kan istallet bara lite av varje...
Att ta dagen som den kommer har varit mitt matta senaste aren nar jag flangt runt och bytt land, stad, universitet, jobb, bostad, pojkvan, vanner och ja allt som andra manniskor byter strumpor. Nej, inser nar jag skriver det har att det ar dags att satta upp nagon typ av mal och skapa drommar om vad jag vill gora med mitt liv, nagat att sikta pa.... Vad det nu ska bli...
Jag har tid for allt och alla forutom mig sjalv. Jag stannar aldrig upp och tanker vad de tar jag gor och varfor jag gor det utan tuffar pa som ett anglokmotiv dar branslet aldrig verkar ta slut. Ar det kanske dags att satta upp mal i livet? Vad ar det jag vill gora? Vad vill jag bli bra pa? Vilka vanner vill jag sta nara? Och vilka bekanta har jag kanske inte tid att odsla tid pa? Har i London gor jag bara lite av varje och umgas lite med alla. Inte manga blir narmare vanner och jag lar mig inget speciellt vidare bra men kan istallet bara lite av varje...
Att ta dagen som den kommer har varit mitt matta senaste aren nar jag flangt runt och bytt land, stad, universitet, jobb, bostad, pojkvan, vanner och ja allt som andra manniskor byter strumpor. Nej, inser nar jag skriver det har att det ar dags att satta upp nagon typ av mal och skapa drommar om vad jag vill gora med mitt liv, nagat att sikta pa.... Vad det nu ska bli...
Subscribe to:
Posts (Atom)