what to say.... just another fantastic night in Shoredich :)(Och sluta tjata, bilderna kommer pa facebook så fort jag får lite tid.
Dags for Piadina-midag med Valeria!
xoxo
31/01/2010
Annahs födelsedagsfest
what to say.... just another fantastic night in Shoredich :)(Och sluta tjata, bilderna kommer pa facebook så fort jag får lite tid.
Dags for Piadina-midag med Valeria!
xoxo
Börjat packa...
Xoxo
Sent from my Nokia E71 mobile phone
Ytterligare en underbar dag i London
Nu ska jag o Diana pa brunch vid Mordern Pantery!
Xoxo
Sent from my Nokia E71 mobile phone
30/01/2010
Finn crisp
Xoxo
Sent from my Nokia E71 mobile phone
En kväll med grabbarna
Igår blev det ytterligare en improviserad toppkväll i Shoredich. Jag, Josef, Kistofer och Jens var först på middag på en av mina favoritthairestauranger - Thai Thai East vid Old street. Darefter gick vi till Nelson´s bar, sen vidare till Hoxton Pony Bar och till sist till Bar Music Hall där vi mötte upp Gabriella, Lisa, Mira mfl. Väldigt rolig kväll!
Nu ska jag ut i den vackra vårsolen och träffa Diana. Ikväll väntas Annahs födelsedagsfest, guess where.... jo, i Shoredich :)
xoxo
Nu ska jag ut i den vackra vårsolen och träffa Diana. Ikväll väntas Annahs födelsedagsfest, guess where.... jo, i Shoredich :)
xoxo29/01/2010
Barcelona Tapas Bar
Jag och Ida pa Barcelona tapas bar vid Bank igar kvall. Vi bokade genom toptable och fick 2 for 1 pa alla tapas, vilket sa klart ar bra men jag kan inte pasta att jag tyckte om stallet anda. Maten var ok men inget speciellt, servicen halvdalig och delar av personalen kunde inte ens engelska. Nej, inget jag skulle rekommendera.
Idag ar det Fredag och snart vantar ytterligare en ledig helg for min del men denna med besok. Ikvall kommer Josef over och imorn ska Diana bo hos mig. Blir nog en blandning av mys och festhelg :)
xoxo
Sent from my Nokia E71 mobile phone
28/01/2010
Hur hamnade jag i London?
För någon dag sen fick jag mail från en Svensk tjej som säger sig tröttnat på Sveriges "Svensson-crap" och vill ge sig ut i världen för att söka spänning och livserfarenhet. Hon frågade om jag kände igen mig... Om jag gör! Vidare frågade hon hur jag hamnade här, om jag trivs etc och jag ska försöka sammanfatta mitt Londonliv lite kort här nedan och hur jag hamnade här.
This is my story:
Efter ett års utlandsstudier kom jag hösten 2005 tillbaka till Sverige. Året som Erasmusstudent på Irland och Italien hade varit det bästa året i mitt liv. Aldrig tidigare hade jag fått erfara så mycket och träffat så många nya och underbara människor som jag gjorde under det här året. Mina 5 månader på Irland var toppen men ganska oseriöst. Jag bodde på unversitetets campus och direkt träffade jag mängder med vänner, både Irländare och så klart andra utbytesstudenter. De här 5 månaderna bestod mest av roligheter som fester, utflyter och middagar samt lite studier. Allt var så lätt och så kul!
När min termin på Irland var slut åkte jag direkt till Italien för att plugga ett halvår på Bolognas Universitet. Det var något helt annat, motsatsen till lätt. Det var svårt att träffa vänner och hitta bostad. Skolan var allmänt oorganiserad och man fick ligga på som sjutton för att få igenom det man ville. Och framför allt var studierna sjukt svåra. Jag pluggade säkerligen 60-70 timmar i veckan men hade ända svårt att klara mig igenom tentorna. Jag träffade en del vänner till slut, några andra skandinavier och en del Italienska killar men jag trivdes även att vara sjalv. Bara sitta på en piazza med en citronsorbet och en tidning eller bok i handen tillhörde min vardagslyx. All stress som en vanlig Svensk bar inom mig försvann sakta men säkret, allt var så harmoniskt.
Jag ville verkliegn inte flytta ifrån Italien men för att få ut min examen från Uppsala Universitet var jag tvungen att åka hem och göra min C uppsats så det gjorde jag men det blev inte så bra. Inte nog med att jag kom hem precis då hösten började smyga sig på med kyla och mörker så trives jag inte med min C uppsatsgrupp. Jag skulle skriva uppsatsen med två tjejer - tre tjejer är sällan en bra kombination och det var det inte den här gången heller. De andra två gjorde allt för att få mig känna mig utanför och satsade även helhjärtat för att vända läraren mot mig, de ville få högsta betyg och ville få mig underkänd. God knows why? De lyckades inte få mig underkänd men de lyckades få mig må dåligt och det kombinerat med det tråkiga vädret, drömmen om Italien och en trasslig men kort kärlekshistora fick mig att bestämma mig att jag ville flytta utomlands igen, asap, så det gjorde jag.
En kompis erbjöd direkt efter min examen kundtjänstjobb på Betssons kontor i London och jag nappade direkt. Samma kompis fixade även så jag hade bostad när jag kom ner vilket så klart underlättade en hel del. Jag kände i stort sätt ingen när jag kom hit men det dröjde inte många dagar innan jag redan hade en handfull skara vänner. Jag trodde aldrig jag skulle tycka om London (hade bara varit här på kortare besök tidigare) och planerade bara att stanna några månader men det blev inte riktigt som jag tänkt. 4 år senare är jag fortfarande kvar och jag helt enkelt älskar London.
London är en stad där man känner sig levande, där man träffar och lär känna nya människor så fort man sticker nästan utanför huset. Människorna här är från precis hela världen, mentaliteten är öppen, folk är hjälpsamma och det tillhör vanligheten att börja prata med okända människor på bussen, cafeet eller pubben. I love it! Största nackdelen med London är vädret. Rykten säger att det är regnets stad men faktan säger att London har mindre nederbörd än både Oslo och Stockholm, men fortfarande så är det ofta grått och vintertid även mörkt och kallt.
Men jag skulle ändå rekommendera alla att flytta hit; bara att bo här ett år ger en erfarenhet man sent i livet kommer glömma! Jag är fantastiskt glad för tiden jag haft här, trots att jag inte har lyckats skaffa mig en storslagen karriär är jag ända jätteglad för tiden jag haft här, för det jag gjort och människorna jag har mött!
xoxo
This is my story:
Efter ett års utlandsstudier kom jag hösten 2005 tillbaka till Sverige. Året som Erasmusstudent på Irland och Italien hade varit det bästa året i mitt liv. Aldrig tidigare hade jag fått erfara så mycket och träffat så många nya och underbara människor som jag gjorde under det här året. Mina 5 månader på Irland var toppen men ganska oseriöst. Jag bodde på unversitetets campus och direkt träffade jag mängder med vänner, både Irländare och så klart andra utbytesstudenter. De här 5 månaderna bestod mest av roligheter som fester, utflyter och middagar samt lite studier. Allt var så lätt och så kul!
När min termin på Irland var slut åkte jag direkt till Italien för att plugga ett halvår på Bolognas Universitet. Det var något helt annat, motsatsen till lätt. Det var svårt att träffa vänner och hitta bostad. Skolan var allmänt oorganiserad och man fick ligga på som sjutton för att få igenom det man ville. Och framför allt var studierna sjukt svåra. Jag pluggade säkerligen 60-70 timmar i veckan men hade ända svårt att klara mig igenom tentorna. Jag träffade en del vänner till slut, några andra skandinavier och en del Italienska killar men jag trivdes även att vara sjalv. Bara sitta på en piazza med en citronsorbet och en tidning eller bok i handen tillhörde min vardagslyx. All stress som en vanlig Svensk bar inom mig försvann sakta men säkret, allt var så harmoniskt.
Jag ville verkliegn inte flytta ifrån Italien men för att få ut min examen från Uppsala Universitet var jag tvungen att åka hem och göra min C uppsats så det gjorde jag men det blev inte så bra. Inte nog med att jag kom hem precis då hösten började smyga sig på med kyla och mörker så trives jag inte med min C uppsatsgrupp. Jag skulle skriva uppsatsen med två tjejer - tre tjejer är sällan en bra kombination och det var det inte den här gången heller. De andra två gjorde allt för att få mig känna mig utanför och satsade även helhjärtat för att vända läraren mot mig, de ville få högsta betyg och ville få mig underkänd. God knows why? De lyckades inte få mig underkänd men de lyckades få mig må dåligt och det kombinerat med det tråkiga vädret, drömmen om Italien och en trasslig men kort kärlekshistora fick mig att bestämma mig att jag ville flytta utomlands igen, asap, så det gjorde jag.
En kompis erbjöd direkt efter min examen kundtjänstjobb på Betssons kontor i London och jag nappade direkt. Samma kompis fixade även så jag hade bostad när jag kom ner vilket så klart underlättade en hel del. Jag kände i stort sätt ingen när jag kom hit men det dröjde inte många dagar innan jag redan hade en handfull skara vänner. Jag trodde aldrig jag skulle tycka om London (hade bara varit här på kortare besök tidigare) och planerade bara att stanna några månader men det blev inte riktigt som jag tänkt. 4 år senare är jag fortfarande kvar och jag helt enkelt älskar London.
London är en stad där man känner sig levande, där man träffar och lär känna nya människor så fort man sticker nästan utanför huset. Människorna här är från precis hela världen, mentaliteten är öppen, folk är hjälpsamma och det tillhör vanligheten att börja prata med okända människor på bussen, cafeet eller pubben. I love it! Största nackdelen med London är vädret. Rykten säger att det är regnets stad men faktan säger att London har mindre nederbörd än både Oslo och Stockholm, men fortfarande så är det ofta grått och vintertid även mörkt och kallt.
Men jag skulle ändå rekommendera alla att flytta hit; bara att bo här ett år ger en erfarenhet man sent i livet kommer glömma! Jag är fantastiskt glad för tiden jag haft här, trots att jag inte har lyckats skaffa mig en storslagen karriär är jag ända jätteglad för tiden jag haft här, för det jag gjort och människorna jag har mött!
xoxo
27/01/2010
Att söka lycka
För någon dag sedan läste jag ut boken Skugga av Karin Alvtegen som jag fick av Erika i julklapp. En väldigt intressant och välskriven bok som beskriver det pris vissa är berädda att betala för att skydda sin heder.
I boken fann jag ett stycke jag tyckte var väldigt fint skrivet och värt att fundera på några minuter. Det har inte alls med själva historien att göra och kanske just därför la jag märke till det så väl och nu även vill dela med mig av det till er...
"I våra dagar talas det ofta om lycka. Det skrivs böcker, anordnas kurser, en del av oss försöker till och med köpa lycka. Att känna lycka har blivit en rättighet och vi jagar den övertygade om att när vi väl har funit den så kommer vi också att finna lösningen på alla våra problem. Att inte vara lycklig har blivit likställt med misslyckande. Men vad är egentligen lycka? Är det ens möjligt att vara lycklig varje vaken minut, dag efter dag, år ut och år in? Är det ens eftersträvansvärt? För hur ska vi ens kunna begripa vår egen lycka om vi aldrig har upplevt nån smärta?
Jag tänker ibland att vårt problem idag med att finna lyckan beror på vår djupa rädsla för att känna lidande. Kanske har vi glömt lärdommarna som finns att hämta i vårt eget mörker. Är det inte dit vi måste ibland för att så småningom kunna uppfatta ljuset från stjärnorna? På djupet förstå hur den lycka vi så idogt jagar faktiskt känns. Ett liv utan sorg är en symfoni utan basstämma. Finns det enda människa som sanningsenligt kan påstå att den alltid är lycklig? Jag har aldrig mött nån. Däremot har jag mött tillsynes lyckliga människor som har sagt sig vara tillfreds. Jag slog upp ordet i Nationalencyklopedin och det beskriver känslan av att ha fått eller uppnått vad som rimligen kan begäras. Och jag tänkte när jag läste det att vi kanske gar gått vilse i vår jakt efter lyckan, att vi egentligen borde söka efter förmågan att känna oss just tillfreds. Nåt har fått oss att tro att det är ögonblockets hänryckling och extasiska känslorus som leder till lycka, men kanske ät det istället just modet att våga slå sig till ro och mäkta med att vara nöjd med det som är - göra så gott man kan med de förutsättningar man har"
Jag är är en sökare. Jag söker spänning, utmaning, lärdom, vishet men även lycka. Jag kan erkänna att jag i mina mörka stunder glömmer bort allt det underbara jag har; fantastiska föräldrar, mängder med vänner och jag lever mit liv i en av mina favoritstäder på jorden som varje dag erbjuder någon nytt. Jag har mycket men inte tillräckligt? Så jag fortsätter att söka, jag vill inte slå mig till ro, inte än även om jag vet att tiden för att göra det närmar sig med stormsteg. Jag försöker göra det bästa av mina förutsättningar men jag fortsätter drömma; jag vill inte jobba kvar på ett jobb där jag sedan länge slutat lära, utvecklas och därmed trivas. Jag vill inte bo resten av mitt liv i ett flatshare i London. Nej mina vingar ska nog få flaxa vidare ett tag till, jag känner att sökandet efter något "annat" är värt det oavsett vad resultetet blir för garanterat lär man sig en hel del på vägen.
Vi är alla olika, många väljer att stanna i den lilla by de är födda, skaffar familj tidigt och sen låta livet gå som på räls, ingen spänning men heller inger berg och dalbane-liv. Andra vill något helt annat med sina liv. Jag vet att många i Sverige ser ner på mig och mitt liv, tycker jag är rastlös och omogen. Jag i min tur kan tycka att många jag känner lever ett så otroligt tråkigt liv. Jag passar helt enkelt inte in i den perfekta villa, volvo o vovve-drömmen som vi uppfostras sträva efter. Inte nu, inte än.
Jag hoppas jag snart kommer snart vara på väg mot något nytt. Kanske kan det göra mig lyckligare men om inte ger det mig i alla fall en erfarenhet rikare att ha i bagaget den dagen jag slår mig till ro för att då vara till freds med det jag har och det jag gjort.
xoxo
I boken fann jag ett stycke jag tyckte var väldigt fint skrivet och värt att fundera på några minuter. Det har inte alls med själva historien att göra och kanske just därför la jag märke till det så väl och nu även vill dela med mig av det till er...
"I våra dagar talas det ofta om lycka. Det skrivs böcker, anordnas kurser, en del av oss försöker till och med köpa lycka. Att känna lycka har blivit en rättighet och vi jagar den övertygade om att när vi väl har funit den så kommer vi också att finna lösningen på alla våra problem. Att inte vara lycklig har blivit likställt med misslyckande. Men vad är egentligen lycka? Är det ens möjligt att vara lycklig varje vaken minut, dag efter dag, år ut och år in? Är det ens eftersträvansvärt? För hur ska vi ens kunna begripa vår egen lycka om vi aldrig har upplevt nån smärta?
Jag tänker ibland att vårt problem idag med att finna lyckan beror på vår djupa rädsla för att känna lidande. Kanske har vi glömt lärdommarna som finns att hämta i vårt eget mörker. Är det inte dit vi måste ibland för att så småningom kunna uppfatta ljuset från stjärnorna? På djupet förstå hur den lycka vi så idogt jagar faktiskt känns. Ett liv utan sorg är en symfoni utan basstämma. Finns det enda människa som sanningsenligt kan påstå att den alltid är lycklig? Jag har aldrig mött nån. Däremot har jag mött tillsynes lyckliga människor som har sagt sig vara tillfreds. Jag slog upp ordet i Nationalencyklopedin och det beskriver känslan av att ha fått eller uppnått vad som rimligen kan begäras. Och jag tänkte när jag läste det att vi kanske gar gått vilse i vår jakt efter lyckan, att vi egentligen borde söka efter förmågan att känna oss just tillfreds. Nåt har fått oss att tro att det är ögonblockets hänryckling och extasiska känslorus som leder till lycka, men kanske ät det istället just modet att våga slå sig till ro och mäkta med att vara nöjd med det som är - göra så gott man kan med de förutsättningar man har"
Jag är är en sökare. Jag söker spänning, utmaning, lärdom, vishet men även lycka. Jag kan erkänna att jag i mina mörka stunder glömmer bort allt det underbara jag har; fantastiska föräldrar, mängder med vänner och jag lever mit liv i en av mina favoritstäder på jorden som varje dag erbjuder någon nytt. Jag har mycket men inte tillräckligt? Så jag fortsätter att söka, jag vill inte slå mig till ro, inte än även om jag vet att tiden för att göra det närmar sig med stormsteg. Jag försöker göra det bästa av mina förutsättningar men jag fortsätter drömma; jag vill inte jobba kvar på ett jobb där jag sedan länge slutat lära, utvecklas och därmed trivas. Jag vill inte bo resten av mitt liv i ett flatshare i London. Nej mina vingar ska nog få flaxa vidare ett tag till, jag känner att sökandet efter något "annat" är värt det oavsett vad resultetet blir för garanterat lär man sig en hel del på vägen.
Vi är alla olika, många väljer att stanna i den lilla by de är födda, skaffar familj tidigt och sen låta livet gå som på räls, ingen spänning men heller inger berg och dalbane-liv. Andra vill något helt annat med sina liv. Jag vet att många i Sverige ser ner på mig och mitt liv, tycker jag är rastlös och omogen. Jag i min tur kan tycka att många jag känner lever ett så otroligt tråkigt liv. Jag passar helt enkelt inte in i den perfekta villa, volvo o vovve-drömmen som vi uppfostras sträva efter. Inte nu, inte än.
Jag hoppas jag snart kommer snart vara på väg mot något nytt. Kanske kan det göra mig lyckligare men om inte ger det mig i alla fall en erfarenhet rikare att ha i bagaget den dagen jag slår mig till ro för att då vara till freds med det jag har och det jag gjort.
xoxo
26/01/2010
Mördarpass
Xoxo
Sent from my Nokia E71 mobile phone
Tagit ett glas för mycket...?
I mina ögon är dessa svarta och vita rutor inte raka och stirrar jag för länge på dem börjar de till och med röra på sig. Fel på mina ögon?xoxo
Tågförseningar
Xoxo
Sent from my Nokia E71 mobile phone
24/01/2010
Subscribe to:
Posts (Atom)
